| 62 |
Stumt är lifvets sorl och skogens röster,
Daggen tillrar tyst från blad till blad,
Ingen strimma rodnar än i öster --
Äng i månskensbad.
Det är här i tystnaden du talar,
Hvita blomma, och ditt tal är doft.
Vällukt vandrar öfver bleka dalar
Under dunkelt loft.
Allt det svårmodstunga, osägbara
I naturen strömmar från din mund.
Hvita blomma, du dess tolk vill vara
Denna korta stund.
Mänskobarn, som här i natten vankar,
Kanske gäller talet också dig;
Lägg dig ned med dina kvalda tankar
Här vid daggig stig!
Ställd inför din egen lefnads gåta,
Dunkel väf af drömmar och begär,
Göm din kind i detta gräs, det våta --
Ingen ser det här.
