Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Herman Bang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till Herman Bang.
I.
Ett tankfullt barn, ett ensamt, öfvergifvet,
Du satt »vid vägen» – där du lärde måla
De smådrag, som tillsamman bilda lifvet,
Den minsta sten, som sargar där vår såla.
För alla, hvilkas lott det vardt att tåla,
Finns i din dikt ett blad med hjärtblod skrifvet;
Hur histrionens lif är sönderrifvet,
Fastän de falska guldpaljetter pråla!
Och träder upp ett öfvermäktigt öde,
Hur förs ett mänskobarn som löf för vinden!
För Tine gifs blott fristad hos de döde.
Katinka, långsamt bleknande om kinden,
Hur voro hjärtats sommardagar korta!
Nu grönskade ej mera. Han är borta.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
