| 147 |
En öfre och en nedre sjö
Af sofvande kristall;
Emellan dem af piskad snö
Med ens ett skräckfullt fall.
En vild sekund af skum och brus --
Och vågen fri sig drar
Ur fasans famntag lika ljus
Och lugn som först han var.
Blott tysta barrträd strand vid strand;
Så gränslös ensamhet
Att rytandet vid fallets rand
Blir stillhet, också det.
Men vandrarn ser från klippans hall
En syn, som går igen
I hvarje sönderkrossadt svall,
Han ser -- förintelsen.
| 148 |
Likt ensamhetens egen röst,
Så forsens dunder når
I ödemarken till det bröst,
Som här af bäfvan slår:
Att vågen måste i min famn,
Det kallar du att dö --
Och dock hvar droppe hinner hamn
I denna andra sjö!
