| 284 |
Så har du gått från Nordens köld och drifvor,
Du barnens vän,
Förrn Sylvia kom med sol och gyllne vifvor
Till oss igen.
Du som på lösta böljor tåligt hoppats
I vinterbann,
För dig har våren nu evärdligt knoppats,
Du såningsman!
Men fåglar, som vid fönsterbrädet gunga,
Se tomt ditt bord,
Och nu bland alla sagolystna unga
Är sorg i Nord;
| 285 |
Och vi, som själfva känt, hur dagen dalar,
Vi sakna Den,
Hvars trollspö upplät häfdens riddarsalar
För lycklig sven.
Och varmt till kinden åter blodet strömmar
I tidens köld,
Som då du lät oss drömma hjältedrömmar
Med Bertelsköld.
Så skola släkter minnas efter släkter,
Hur de ha stått
Vid dina knän, i lifvets morgonväkter
Och lyssna fått
Till suset af den röst, som innerst bodde
I sagans träd,
Till ädla tankar, som i hjärtat grodde
Likt gyllne säd.
Ej dör din ljufva sång på folkets tunga
I Nordanland,
Så länge vågorna om kärlek sjunga
Vid Roines strand,
| 286 |
Och troget komma ynglingar och tärnor
Sin skald ihåg,
När de se upp mot vintergatans stjärnor
I stilla tåg.
Du skald för hoppet, oskulden och våren
Med fläckfri själ!
I tusen, tusen hem nu bringar tåren
Dig rördt farväl.
Ditt fromma hufvud på sin hvita kudde
Tycks sofva blott.
Bland björkarna därute på din udde,
Vår skald, sof godt!
