| 31 |
Du är då borta -- intet bringar
Dig åter, se’n från mig du flytt?
För mina öron alltid klingar
Hvart tonfall af din röst på nytt.
Som vandrarn fruktlöst blicken spänner
En arla stund i molnfri rymd,
Då han på tonen lärkan känner,
Hon själf i etern undanskymd:
Så öfver lundar, ängar alla
Jag full af längtan ser mig om.
Dig alla mina sånger kalla,
Min älskade, o återkom!
