| 171 |
Printemps oublié.
Den vår, som nu på fälten spirar,
Knappt hinner njutas, förr’n han far.
För eftervärlden ingen firar
I dikten se’n hur skön han var.
Att rosor nämna vi försvurit,
Ty sådant vardt en löjlighet.
Det skönaste, som jorden burit,
Nu är det gammalt, heter det.
De forna älskande fått sjunga
Sin kärleks fagra maj, men se:
Vi andra hålla må vår tunga,
Fastän vi känna ungt som de.
All fägring, denna vår bebådat,
Skall ej i sången lämna spår,
Fast blommor, som Virgilius skådat,
Sin doft bevarat tusen år.
Men vi af hemlig afund bränna
Mot släkten längese’n förbi,
Som ägt de känslor vi nu känna
Och samma hjärtan förr än vi.
