Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rutger Fuchs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall jag göra redo i sinom tid; jag för
öfverståthållaren, eller han för mig.» I fall den
unge subalternen yttrat sig sålunda om stadens högste
styresman och därtill en generalsperson, lämnar det
ett nytt bevis, hurudan disciplinen var inom den
armé, som af Lewenhaupt fördes till kapitulationen
i Helsingfors.
Den storm, som på riddarhuset uppväckts emot Fuchs,
stillades, uppgifver Fersen, genom bemedling af
landtmarskalken von Ungern Sternberg, som var Fuchs’
vän och släkting. Saken var dock ej slut härmed,
utan skulle ytterligare upprifvas; hvarom mera längre
fram. Emellertid vågade Fuchs sig aldrig mera inom
riddarhusets portar, säger Fersen. Att Fuchs icke
deltog i adelns öfverläggningar vid riksdagen
1746–47, utan öfverlät sin polett åt annan person,
äger sin riktighet; huruvida det, såsom Fersen
menar, skedde af fruktan, återstår att bevisa. Det
kunde varit helt andra känslor, som höllo honom
borta därifrån. Han hade alltför ofta sett Sveriges
fiender i hvitögat för att slå ned sina blickar inför
hjältarne från 1742, som öfvergåfvo sina egna sjuka
och döende soldater på Stockholms Skeppsbro.
Det lyckliga lugn, som rådt före 1738, skulle
icke mer återkomma. Nya ämnen till jäsning och oro
aflöste nu ständigt hvarandra, så länge frihetstiden
räckte. Tronföljarevalet var visserligen fördt till
slut, men gaf dock upphof åt en häftig efterdyning,
den s. k. principalatstriden, eller om
riksdagsmäns förmenta skyldighet att inhämta sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
