Offentlig och enskild hjälpverksamhet från hemlandet av kostnader för fattigvård har därvid i stor utsträckning trätt i stället för förut praktiserad hemsändning. Fattigvården i Stockholm. Organisationen av fattigvården i Stockholm regleras av instruktionen för Stockholms stads fattigvårdsnämnd den 19 mars 1920. Fattigvårdsnämnden är överstyrelse för huvudstadens hela offentliga fattigvård. I de olika territorialförsam-lingarna finnas särskilda fattigvårdsstyrelser, utsedda av nämnden, vilka ha närmaste tillsyn över och omvårdnad om de fattiga inom församlingarna samt, där så är för styrelsen medgivet, själva vidtaga eller i annat fall hos nämnden föreslå de åtgärder, som av behovet påkallas. Styrelserna ha ock att ombesörja förvaltningen av till församlingens enskilda fattigvård anslagna donationer och övriga tillgångar. Styrelserna biträdas av diakonissor och besökare eller tillsyningsmän. Fattigvårdsnämndens främste tjänsteman är fattigvårdsinspektören, som är chef för nämndens byrå samt har att övervaka fattigvårdens handhavande och främja dess sunda utveckling. Statistiska data. § Enligt statistiska centralbyråns redogörelse »Fattigvården år 1926» var antalet fattigvårdssamhällen i Sverige då 2,516, därav 112 städer. Indelning i distrikt förefanns i 49 % av landsbygdens och 79 % av städernas fattigvårdssamhällen. Samma år funnos 857 ålderdomshem utan och 486 med jordbruk; den förra gruppen omfattade 25,500 platser den senare 20,700. Då utvecklingen på anstaltsvårdens område befinner sig i en övergångsperiod, angiva dessa siffror icke på något sätt en under längre tid förefintlig situation. Antalet understödstagare 1926 utgjorde 317,412, av vilka dock 11,653 icke åtnjutit egentligt fattigvårdsunderstöd utan kommunalt pensionstillskott eller sjukvårdsbidrag. I proportion till folkmängden uppgick antalet understödstagare till 5.23 % (för landsbygden 4.54, för städerna 6.76 %). Av understödstagarna hade 16,751 eller 5.3 % hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle än det, där understödet utdelats. Övervägande antalet understödstagare var av kvinnkön; mot 135,686 manliga understödstagare svarade 181,726 kvinnliga. Denna proportion är mycket olika för olika åldrar. I fråga om barnen äro gossarna flera än flickorna, medan för de äldre årsklasserna kvinnorna starkt överväga. Ehuru drygt hälften av alla direkt understödda barn fr. o. m. år 1926 icke längre redovisas i fattigvårdsstatistiken, emedan de efter ikraftträdandet av lagen om samhällets barnavård överflyttats till barnavårds- 165