Offentlig och enskild hjälpverksamhet Villkorlig dom. I samma mån som vedergällningsprincipen såsom den allenahärskande i vårt straffsystem allt mera fått maka åt sig för förbättringsprincipen, har hänsynen till den felandes förbättring allt starkare trätt i förgrunden i rättsskipningen. Lagen om villkorlig straffdom av år 1918 har tagit klart sikte på just förbättringsmöjligheterna, i det att den så att säga efterskänker straffet, dock endast under villkor att den felande ådagalägger verklig och varaktig förbättring. Domstolen har ganska stor frihet, då det gäller att använda sig av detta rättsinstitut eller ej. Alla straff kunna emellertid ej ådömas villkorligt utan endast sådana, som ej lyda på högre straffarbete än sex månader eller högre fängelse än ett år. Villkorlig dom kan vidare ej komma till användning, där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit ådömd straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff. Återfallsförbrytare i egentlig mening kunna sålunda — riktigt nog — ej erhålla villkorlig dom. Bötesstraff kan dömas villkorligt endast i sådant fall, att den dömde till följd av fattigdom eller bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Straff, ådömda för tryckfrihetsbrott, samt de flesta straff, ådömda efter strafflagen för krigsmakten, kunna ej ådömas villkorligt. I de fall, där villkorlig dom kan ifrågakomma, föranstaltar i regel vederbörande domare om s. k. förundersökning. Huruvida straffet, som tillmätts den villkorligt dömde, skall gå i verkställighet eller ej, beror på hans uppförande under viss prövotid. Denna prövotid är tre år utom i fråga om bötesstraff, där den är allenast ett år. Under prövotiden ställes den villkorligt dömde av domstolen ofta under övervakning av särskilt utsedd övervakare. Varje övervakning står under en viss domstols vårdnad. Av stor betydelse för ernåendet av ett gott resultat är givetvis, att domstolsordföranden visar personligt intresse för övervakningsarbetet och samråder med övervakarna samt att övervakarna äro väl kvalificerade för den grannlaga uppgiften. Så väl den ovan nämnda förundersökaren som ock övervakaren erhålla ersättning för sitt arbete. Det tillkommer, bland annat, övervakaren att i särskild övervakningsbok göra anteckningar rörande den övervakade. Då övervakningen upphört, sändes övervakningsboken till fångvårdsstyrelsen. De av rättsinstitutet villkorlig dom hittills vunna erfarenheterna äro i stort sett mycket tillfredsställande. Återfallssiffrorna för dem, som stått under övervakning, äro för dem, vilkas övervakning upphört 192