Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Jord- och egnahemsfrågan - 1) Jordlagstiftningen - Lagstiftning angående rätten att förvärva fast egendom - Arrende- och vanhävdslagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jord- och egnahems frågan
Landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal, mantalsskrivningsförrättare,
kommunalnämnd, jordbrukskommission ävensom
skogsvårdsmyndigheterna skola, då anledning finnes antaga att bulvanförhållande föreligger,
göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
Arrende- och vanhävdslagar. En annan sida av jordfrågan innebär,
att där jorden kommit ur den i egentlig mening jordbrukande
befolkningens ägo genom förvärv av bolag och andra, vilkas
intressen icke direkt äro inriktade på jordbruksdrift, man söker
dels att stärka och förbättra de obesuttna brukarnas ställning,
dels ock att återföra jorden i bondehand. Båda dessa syften avsåg
man befrämja genom den speciella arrendelag, som år 1909
antogs för Norrland och norra delen av Dalarna. Enligt beslut av
1927 års riksdag gäller denna lag1 numera, förutom Norrland, hela
Kopparbergs och Värmlands län samt vissa socknar av Örebro län.
Samtidigt infördes för södra Sverige i viss mån likartade bestämmelser
genom vissa ändringar i den allmänna lagen om nyttjanderätt till fast
egendom. Sistnämnda bestämmelser avse liksom den norrländska
arrendelagen arrende å landet, som omfattar mellan 4 och 25 har
odlad jord och tillhör bolag, ekonomisk förening eller s. k.
skogsspekulant. Under sistnämnda beteckning hänför man enskild jordägare, som
ej är mantalsskriven på den utarrenderade fastigheten eller å därmed
sambrukad fastighet samt vilken uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än
genom jordbruket. Lagarna innehålla för kontrahenterna tvingande
bestämmelser om en minsta arrendetid av 15 år, om skyldighet för
jordägaren att förse fastigheten med nödiga byggnader och bekosta
större reparationer, om rätt för arrendatorn att företaga nyodling samt
erhålla ersättning för sådant företag och andra jordförbättringar
ävensom om rätt för arrendatorn till fiske för husbehov. Den norrländska
lagen innehåller härutöver bestämmelser om rätt för arrendatorn till
bränsle och virke för husbehov m. m. Därigenom att lagstiftningen
gjorts så sträng gentemot jordägarna, har man trott sig befrämja
en friköpning på fri villighetens väg av dessa arrendeställen. Att
man icke missräknat sig, har erfarenheten bekräftat. Under trycket
av lagens bestämmelser ha bolagen försålt ett betydande antal gårdar
till sina arrendatorer. För finansieringen av dylika företag är sörjt
1 Lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
