Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigvård, kommunal, av redaktör G. H. von Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kommunernas rätt att välja särskild fattigvårdsstyrelse och att i
denna invälja kvinnor bör sålunda användas. Att, såsom nu är
vanligt, kommunalnämnden tjänstgör som fattigvårdsstyrelse, är
olämpligt ur flera synpunkter, bl. a. därför att kvinnor ej kunna bli
ledamöter av nämnden. (Enligt vilande lagförslag kunna kvinnor
väljas in i nämnden.) Fattigvårdsstyrelsen bör erhålla ett tillräckligt
antal medlemmar (minst 5 å 7) och var och en av dessa bör
tilldelas och förestå ett distrikt av församlingen med skyldighet att
tillse de fattiga som vistas inom detta distrikt. I städerna utvidgas
detta distriktssystem genom tillsättande av vårdare, d. v. s.
frivilliga krafter, som åtaga sig att tillse, hjälpa och råda ett antal
un-derstödsbehövande. Vårdaresystemet, eller sammansmältningen av
detta med det ännu vanliga tjänstemannasystemet, det s. k.
blandade systemet, förekommer redan i åtskilliga städer, såsom Göteborg,
Gevle och Norrköping och har visat sig vara det för våra förhållanden
mäst lämpliga. Kravet på individualisering, att varje
understöds-sökande behandlas efter sina säregna förhållanden tillgodoses bäst
enligt detta system. (Se härom Tjänstemannasystem och
vårdaresystem i svenska städers fattigvård, »Fattigvård och
folkförsäkring» n:o 5, 06 pris 75 öre).
Att de missbruk, som nu förekomma i fattigvården (se nedan)
och för vilka nu gällande lagstiftning ej lägger hinder i vägen,
böra förekommas, är utan vidare klart. Vissa föråldrade och
skadliga bestämmelser, som med lätthet låta sig avskilja från övriga
stadganden, böra bliva obegagnade. Hit hör rotesystemet (då
kommunen uppdelas i rotar med särskilda styrelser), enskild fattigvård
(då arbetsgivaren själv övertagit vården av de fattiga) m. m.
Vidare bör anstaltsvården bättre tillgodoses, än vad som nu
sker (se nedan). De fattigvårdsprocesser, som nu föras mellan
kommunerna, och som äro skadliga för de fattiga och
demoraliserande för de stridande parterna, torde kunna förekommas genom
förhandling mellan kommunerna. Den av våra
fattigvårdsmyndig-heter förbisedda förebyggande fattigvården (sjuk- och
ålderdomsför-säkring, nykterhetsarbetet, yrkesundervisning o. s. v.) bör slutligen
ägnas särskild uppmärksamhet, emedan den liksom hygienen har
den tacksammare uppgiften att förekomma i stället för att bota. (Jfr
Gr. H. von Koch Förebyggande fattigvård å landsbygden, 07 pris 0,25).
I samhällen där svåra missbruk inom fattigvården äro vanliga
och där reformförslag ej bli beaktade, bör länsstyrelsens
uppmärksamhet (t. ex. genom provinsialläkare eller länsman) riktas på
förhållandet; länsstyrelsen har nämligen till ämbetsplikt att vaka över
hur fattigvården handhaves och några länsstyrelser företaga t. o. m.
regelbundna inspektioner över fattigvården genom länsmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
