Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari - Arbetarelif i London. Af R. Whiteing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ftrbetarelif i London.
(Det följande är ett stycke ur »N:o 5 Johannisgatan» af Richard Whiteing, en
social roman, som väckt mycket uppseende och utkommit i ett stort antal upplagor
i England. Den berättande personen är en ung man ur den förnäma världen, som,
drifven af intresse att få veta huru det verkligen ser ut hos de fattigare klasserna,
under ett antaget namn tar plats som arbetare uti en fabrik i London. Det är han
som här omtalar sina öden.)
Jag går hastigt förbi den där första veckan uti fabriken, fastän det var en
intressant erfarenhet. Jag kunde eljes hafva mycket att förtälja om den ohyggliga
andliga atmosfären, som tyckes ligga i själfva ställets iskyla, dess moraliska luft, som
ger ett intryck af rent af yttre fysisk hårdhet och köld. Vi börja arbetet klockan 7.
Klockan 8 vältrar hela massan sig ut igen till frukost, och uppslukas af otaliga
små smutsiga kaffehus, hvilka ligga där och lura på oss likasom insektätande växter,
som vänta på sitt rof. Usch! Fy då, hvad de äro gräsliga, dessa smutsiga, högryggade
bänkar, som afdela matrummet i små bås; borden nedfläckade med utspilld mat;
luften genompyrd af lukten af stekt sill och härsket fläsk. Ett Babel af rop och
beställningar. »Kaffe med dopp här!» »En halfva öl och en skifva fläsk, fortl»
»Raska på med det där, om de ä’ meningen att äta den här frukosten i dagl» »Ä’
det här ruttna ägget det finaste ni har att bjuda på, hvasa?» Det här
fattigmans-lifvet är ett oskönt lif, så mycket ser jag redan. Det saknar skönhet, mera än det
egentligen saknar mat och dryck. En måltidi Hvad kan inte den vara, om maten
bara serveras med så pass mycket konst, som det ligger uti nätthet och renlighet I
Men därförutan, hur groft djuriskt förefaller inte alltsammans! I de här matbåsen
tyckas vi vara så endast och allenast upptagna med att fylla våra magar. Det är
så mer än vanligt i ögonen fallande. Vi ä’ lika ifriga med vår mat, som en hop
svin vid sina tråg. Här slösas minsann inga ord på vänlighet och hälsningar!
Nicka gör man ibland, när man är hyggligt stämd, ty man kan äta och nicka på
samma gång. Men ingenting vidare.
Half nio på slaget vältra vi oss tillbaka in i fabriken igen, vid ljudet af en
järnklocka, dyster i tonen som dödssignalen i ett fängelse. De som skött sig riktigt
förståndigt och slukat sin frukost utan att se sig om, hvarken till höger eller
vänster, de ha lyckats förskaffa sig en rökstund på en tio minuter. De äldsta och
klokaste ha inte sagt ett ord, hvarken förr eller senare, utan alltid haft munnen full,
antingen med maten eller med pipan. Som vi passera stora porten, knacka vi ut
askan emot ena grindstolpen. Det fins vanligen kvar något litet tobak i pipan,
som inte har blifvit alldeles förtärd, och det står naturligtvis alltid en gatpojke där
för att ta’ vara på dessa skatter. Somliga dagar kan han sopa ihop så mycket som
två skålpund tobak, för vi ä’ ju 200 man starka. Den tobaken säljer han till halfva
priset, sedan han gjort den ren genom en procedur, som han själf hittat på. Sådant
är hans lilla anspråkslösa försök att vara industriidkare. Därmed, och med att öppna
och stänga dörrar åt folk som åka i droskor, lyckas den lilla stackaren, som
förefaller att vara alldeles öfverflödig här i världen, att hålla sig vid lif.
En portvakt prickar för våra namn då vi passera porten. Allting sker så
metodiskt stramt som uti ett straff-fängelse. Här är åtminstone inte någon humbug om
att »arbetet är en glädje». Vi ä’ en hop människor, som hålla på med lifstids
straffarbete. Så käns det.
Klockan 1 ut igen, för att äta middag, på samma sätt som vi åto frukost,
blott med den skillnaden, att vi ha en timmes tid i stället för en halftimme. Se’n
middagen är förbi, stå vi och hänga emot den soliga fabriksmuren med våra
tobakspipor samt läsa sportnyheterna och studera polisrapporterna. Samtalet rör sig kring det
sista mordet och hur vadhållningen på kapplöpningarna noteras. Sådant få vi alltid
höra om, tack vare tidningarnas företagsamhet. Om en häst blifvit halt på
morgonen långt borta i Yorkshire, så få vi veta om den saken genast. Inte för att vi
bry oss om själfva hästarne. Det är bara för att vi behöfva någonting som kan
användas till ett nationallotteri, och det duger nationalsporten utmärkt bra till.
Parlamentet må afskaffa lotterier till namnet bäst det vill, men själfva saken ämna
vi inte låta det beröfva oss. Ty sportlotteriet, uti det ligger vårt hela, vårt sista
Hopp om att någonsin få det bättre i den. här världen. När tidningspojkens gälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
