Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari - Arbetarelif i London. Af R. Whiteing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röp höres vid gathörnet: »listan på alla Derby vinnarna, en ’half penny!» då vaknar
hoppet än en gång till lif i det mest betryckta bröst.
Klockan 2 tillbaka igen till arbetet. Då är dagen mera än till hälften förbi.
Och klockan 6 är den riktigt slut. Nio och en half timme, det är vår arbetstid.
Jag sitter i mitt rum, nöjd och belåten. Jag har lärt mig två saker, tror jag,
i denna första veckan. Först och främst — — -— —
Ett plötsligt skrik där nere ifrån bakgården. Det lät som om någon skrek på
hjälp? Mördare! Mördare!
I ett enda ögonblick ä’ vi alla på språng, rusa hit och dit, skrik höres och
dörrar slås upp och igen. Hela huset tyckes lefva och kräla i hvaije vrå, alldeles
som en öfvermogen ost under mikroskopet. Och likväl, jag har orätt, det
fins ett undantag. Jag knackar på min vän Coveys dörr, och rusar in utan
att vänta på svar. Han tyckes vara sysselsatt. Ett fint, ljufligt ljud möter mig,
någon slags musik, ett stilla musikaliskt drillande, som han själf framkallar genom
ett glasrör, till hälften nedstucket uti ett vattenglas. Han tyckes hålla på att öfva sig
med att härma en fågels locktoner, förtjusande fint i sin flytande smekfullhet. Om
det bara inte vore för det där ohyggliga skriket nerifrån bakgården, så skulle jag
inte begära bättre än att få stanna kvar och lyssna.
— Hvad ä’ det som står på nu ? frågar han med samma slags otålighet i
rösten, som en primadonna skulle visa, då hon blifvit störd i sina skalor och öfningar.
— Hörde ni då inte det där gräsliga skriket?
— Jaså, jo, jag tror nästan att jag hörde någonting.
— Man håller bestämdt på att slå ihjäl någon — en kvinna tyckte jag det
lät som.
— Nog troligt. Lörda’ kväll ä’ di lifvade ibland.
— Jag ä’ på väg dit, för att se hvad det ä’.
— Kan förstå det. Ni ä’ ny här på platsen.
—- Men kom då med, för Guds skull!
Han drar sakta ut glasröret, torkar det försiktigt på sin skjortärm och lägger
det på kakelugnsplattan.
— Nåja, kör på .då, jag ä’ me’. Åk å stad, ni. Jag ä’ där nere lika fort
som ni.
Jag springer. En mängd figurer, män och kvinnor om hvarandra på väg mot
den nedre bakgården. Där, midt i klara månskenet, står en stor, starkt bygd ung
flicka med ryggen mot dörren till gårdshuset. Vid hennes fötter ligger en
liten trasig gatpojke. Hon håller sina händer knutna som till strid, och det ser ut
som om hon inte vore så alldeles nybörjare, tycker jag. Midt emot henne står en
halfdrucken sjöman. Han har ansiktet vanställdt af ett knytnäfsslag, som lämnat
blodmärke efter sig, och med högra handen likasom smeker han sakta en stor fällknif,
med en åtbörd, som inte är angenäm att skåda. Som bifigur i taflan, men dock
midt uti den, står en ännu ung men redan vissnad kvinna, med ett uttryck af slamsig
oordentlighet i hela sin person, som är omöjligt att med ord återgifva. Hennes konturer
äro så där lösa och obestämda, som ett suddigt landskaps uti en illa målad tafla.
Det var tydligen hon, som hade skrikit på hjälp. Hennes ögon äro vildt utspärrade
och hon tyckes knappt veta till sig.
— Hvem som slog honom?! ropar den unga flickan trotsigt. Det gjorde jag!
Och jag slår honom en gång till, om han understår sig att röra barnkräket. Jag
ä’ inte en smul’ rädd för honom. Få honom att lägga ifrån sig knifven bara, • så ska
jag nog reda mej me’n.
Ja, knifven, ja. Det är just det. Det ligger liksom »knif» i det där otäcka
småleendet. Omöjligt att ta’ miste på det. Flickan ser ut att vara en
blomsterför-säljerska. Hennes korg ligger där på marken, tom, så när som på några stjälkar.
Klädningen har blifvit sönderrifven vid halsen i striden. Det svarta håret har
lossnat och hänger löst ner öfver axlarna. Hon har blod på ena knytnäfven,
läpparna äro halföppna och ögonen glänsa i månens sken, medan de följa knifvens
minsta rörelser. Jag följer dem också, för att kunna kasta mig emellan, men i nästa
ögonblick slippa både flickan och jag något vidare besvär för den sakens skiill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
