Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari - Folkförsäkring. Af John Ståhlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon är död;» på samma sätt vill jag säga, man bör ej utesluta någon
från försäkringsskyldigheten, ty ingen vet hur han kan få det förrän
vid slutet af lefnaden.
Om försäkringen omfattades som en hela folkets sak, skulle
visserligen alla betala till densamma, men naturligtvis hvar och en efter
sin förmåga, och här vore ett gynnsamt tillfälle till att använda
progressiv beskattning, på så sätt, att t. ex. en person med uppskattad
årsinkomst under 500 kr. betalar 1/i °/0 af denna i afgift, med t. o. m.
100.0 kr. årsinkomst l/2 %, med 2000 kr. årsinkomst B/4 °/0 o. s. v. i
stigande skala, så att en person med en inkomst af toooo kr. och
där-öfver skulle betala 2 ä 3 °/0. På detta sätt skulle försäkringen
kunna genomföras utan att blifva allt för betungande för statsverket,
och alla skulle bidraga till försäkringen, liksom hvar och en skulle,
vid behof, vara berättigad till underhåll — hvilket skulle blifva lika
för alla — d. v. s. att underhåll utbetalades när individen ej kunde
förtjäna ett visst fastställdt existensminimum.
Häremot kan ju invändas, att de bäst situerade i samhället, eller
de, som i de flesta fall minst komma att anlita försäkringsfonden, finge
betala det största tillskottet till densamma.
Javäl, men skola de ej med glädje betala denna tribut till
samhället, därför att de äro i den lyckliga omständigheten att hafva så
stora årsinkomster? Jo, jag är öfvertygad, att hvarje arbetare med glädje
skulle betala 10 °/0 af sin aflöning om den uppginge till 10,000 kr.
pr år eller därutöfver.
Det kan äfven invändas att de bättre situerade kunna spara af
sina årsinkomster, så att de aldrig behöfva anlita försäkringsfonden.
Teoretiskt är detta nog riktigt, men hur ofta i praktiken ser man ej
mången s. k. »bättre person», hvars nöd är mycket större än någon
arbetares, och för honom kännes nöden mycket bittrare, ty det är
säkert att svagdrickat kännes surare för den, som druckit champagne,
än för den, som aldrig smakat annat än svagdricka.
Det kan slutligen invändas, att det är olycksfallsförsäkring
arbetaren först och främst behöfver.
Är det verkligen så? Vi tro det icke. Med de
sjukkasseiöxhk\-landen, som nu existera i vårt land, är det — eller borde det vara —
arbetarnes skyldighet, att i sjukkassorna försäkra sig för tillfällig
oförmåga till arbete genom sjukdom eller olycksfall, i hvilket fall de ju äro
berättigade till att erhålla underhåll; men nog borde väl arbetaren vara
i lika stort behof af understöd om han blir invalid genom det smygande
gift som alstras på våra fabriker och verkstäder, som om han mister
en hand eller fot; det går inte bättre att svälta för den med alla
lemmar i behåll, än för den som mist någon.
Sak samma gäller ju den ålderstigna, hvars hela lifs arbetsförtjänst
knappast räckt till det nödvändigaste, mycket mindre då till att afsätta
något för ålderdomen. Nog har väl under alla förhållanden hans
eller hennes insats i lifvet varit så pass stort, att de borde ha rätt
att lefva på ålderdomen, utan att äta nådebröd, synnerligast de som
genom långa års inbetalningar i sin mån bidragit till denna rättighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
