Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari - Arbetarebostads- och egnahemsfrågan: Ett besök i Stockholms asyler för husvilla. Af Anna Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sköterska kom strax och tog vänligt hand om honom och förde honom
med sig till badet. Hans ömkliga uppsyn kom af dåligt samvete.
Han och ett par andra bytingar hade nämligen skolkat från skolan
och i stället tillbringat sin tid i kolboxar, och just nyss hade han af
»fröken» fått sig en uppsträckning. Skolan och asylen stå i så
ordentlig rapport med hvarandra, att sådana där snedsprång upptäckas
snart.
Inne i mödrarnas rum var man som bäst sysselsatt med att sköta
de små till natten, medan några »koltbarn» matades med gröt och
mjölk. Till och med dessa stackars kvinnor kunde man få att se
roade ut och att meddela sig, bara genom att visa intresse för deras
barn. En hustru hade blifvit uppsagd i* och för husets rifning, en
annan hade själf sagt upp sin bostad och sedan aldrig kunnat få någon
annan. En tredje, som såg ut att vara en duktig kvinna, hade
för stor familj för att kunna få hyra någonstädes. Hon hade 4 eller
5 barn här; och hennes man, som var arbetsam och ordentlig, samt
en af hennes gossar voro på asylen för män. Hela familjen hade
bott, . af brist på annan bostad, i ett litet kyffe, hvarifrån de i höst
blifvit uppsagda, då värden ej hade rättighet hysa så många personer
i den lilla lägenheten. Ett eklatant bevis på att bostadsbristen är en
verklighet! En fjärde kvinna, som öfvergifvits af mannen, var husvill
till följd af medellöshet. Det ena barne’t skulle fattigvården taga hand
om, och från det andra, en liten söt, guldlockig flicka, skulle hon
skiljas om ett par dagar, emedan den lilla lyckats få fosterföräldrar
under asyl vistelsen.
Ute i korridoren, vid ett gemensamt bord, sutto de större barnen
ätande sin gröt, och sågo mycket belåtna ut. »Längta ni efter edra
mammor?» frågade jag. »Jag har min mamma här», svarade en
flicka helt förnöjd, och äfven ett par andra tillfrågade njöto samma
förmån. Men ett par små systrar förklarade ytterst bestämdt, att de
ej alls längtade efter sin mamma. Saken var rätt förklarlig. Deras
mor var en allt annat än god mor, som förde ett mycket oordentligt
lif, och som sista tiden bott med dessa små stackare i en lada, där
de hittats och hvarifrån de förts till asylen. Här njöto de nu en
aldrig tillförene smakad frid, och nog kommer fattigvården att göra
allt för att rädda dessa barn från modern.
En hemtreflig stämning låg öfver det hela; af inrättningsluft
andades man där föga. Barnen hade intet skrämdt i sitt väsen, utan
sågo förtroendefulla ut mot sina vårdarinnor, men så hade icke häller
vid förseelser tillgripits kroppslig aga, och föreståndarinnan hoppades
fullt och fast, att humanare bestraffningsmetoder skulle visa sig
tillräckliga.
Längre, obligatoriska andaktsstunder hållas ej, utan
föreståndarinnan läser endast aftonbön med barnen i hvarje sofrum särskildt.
Intet tröttande religiöst tvång är där således, bara den lilla
barn-aftonbönen, som påminner om hem.
Den sista interiör jag såg, var att »fröken» satt och lagade en
liten barnkjol, alldeles som en riktig mamma ägnar och anstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
