Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars - Arbetarebostads- och egnahemsfrågan: Kommunala åtgärder i arbetarebostadsfrågan i England. Af Knut Tengdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna bestämmelse kan dock ske efter hänvändelse till vederbörande
minister; för att bygga behöfs dock icke tillstånd.
Vill man nu se till resultatet af dessa och liknande lagar, så kan
det visst icke förnekas, att arbetarebostadsförhållandena i olika delar
af landet betydligt förbättrats under de senare årtiondena, isynnerhet
för de s. k. bättre ställda arbetame, under det att däremot
bostadsfrågan för de sämst ställda förefaller i stort sedt ungefär lika olöst
som förut.
Helt naturligt uppstår då den frågan till besvarande: hvem har
skyldighet att förse de sämst ställda bland arbetame med bostäder —
det enskilda initiativet eller det allmänna? Erfarenheten synes alldeles
tydligen peka därhän, att den enskilda företagsamheten icke kan fylla
detta behof, helt enkelt därför, att dess tillfredsställande enligt sakens
natur icke kan medföra någon så stor vinst, att denna i och för sig
skulle drifva till sådan verksamhet. Flere engelska städer kunna
framdragas som exempel på, hur man förgäfves väntat att efter en
företagen större reglering den enskilda företagsamheten skulle fylla det
nya behofvet. Låtom oss kasta en blick på några af dessa städers
arbetarebostadsförhållanden I
Glasgow är känd såsom en af de engelska städer, där den
kommunala verksamheten för bostadsförbättring är längst framskriden,
längre än t. o. m. i London.
I denna stad tillsattes en särskild kommission för att undersöka
bostadsförhållandena, hvilken måste konstatera att desamma voro
rent af ohyggliga och att den enskilda företagsamheten till desammas
förbättrande inte gjorde en smul mer än hvad dess egna intressen
bjödo. I sin rådvillhet hvad häremot skulle vara att göra föreslog
och genomdref man endast en viss rätt för myndigheterna att stänga
osunda hus, men därmed var i och för sig föga vunnet.
Det visade sig att det behöfdes, att kolera och dylika sjukdomar,
som finna en väl förberedd jordmån just i usla bostadsförhållanden,
skulle hota de rike själfva, för att där skulle blifva något gjordt för
bostadsförhållandenas förbättrande. Först år 1862 kom man sig för
med att begära en lag om att få rifva 40 hela kvarter så tätt
befolkade som med ända till 1,000 personer pr acre (1 acre = V10
h:ar) och med en dödlighet af 52—70 pr mille. Ett utskott fick i
följd af den nya lagen taga hand om ett område på inalles 88 acres,
innehållande 10,000 bostäder, bebodda af 51,294 människor. Här
verkställdes nu efter hand en rifning i stor skala — det gällde att
tillskapa omkring 40 nya gator och vidtaga andra genomgripande
åtgärder utan att dock betunga kommunens budget alltför mycket.
För att underlätta anskaffningen af nya bostäder för de utdrifna
bestämdes, att endast 500 arbetare finge afhysas under loppet af 6
månader för hvarje gång. För fullbordandet af regleringen ha lån
upptagits till belopp af icke mindre än 1Y2 million pund (1 pund =
18 kr.) Intill år 1895 hade för denna reglering gjorts en totalutgift
äf 2Y5 million pund med ett deficit af nära 1f<2 million pund. Men
så hade man här också åstadkommit i en trång stadsdel i stadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
