Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Oktober - Kooperation: Emile Zola som kooperationens förkämpe. Af Charles Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känna sedan länge denna Rättvisans och Frihetens stad; vi ha redan
länge vandrat där tillsammans och skulle kunna tjäna som ciceroner
åt Zola, då han vänder åter dit. Men det gör oss godt veta allt
detta vara sagdt af en så väldig stämma isom hans, den där kan föra
våra idéer vida omkring. •
Oaktadt vi ha att gifvä dénna hyllning åt Zola’s sociala plan,
måste vi dock därvid göra vissa förbehåll.
För det första — ehuru både han själf och hjälten i boken sätta
kooperationen såsom det praktiskt utförbara medlet till allas lycka,
blir dock bokens slutideal förr en slags socialistisk panteism, hvari
alla möjliga lärosystem smält isamman.
»Ja, den sista dagen, på tröskeln till det förlofvade landet, måste
anarkisterna, liksom kollektivisterna före dem, sluta sig till Fourier’s
lärjungar. Om också vägarna voro olika, var dock målet detsamma.»
Vi ha intet att invända émöt att vid »den sista dagen» alla
mänskor skola komma; att omfamna hvarandra. Men iafvaktandärpå
är det föga angenämt för koopératörérna likaväl som för
kommunisterna att se sig sammanblandade huller om buller i den stora skocken
af olika sociala system. Ty sådan är karaktären af denna »lyckliga
stad». Där finner man allt hvad mati än må önska: Fourierism en
likaväl som åkerbruksassociationen, en ¡integral association af kapital,
arbete dch talang, -L- kollektivismen med dess fördelning af jorden
och arbetsverktygen, — anarkismen med dess undertryckande af hvarje
lag »annat än arbetets», — det fria samhället och den fria kärleken
»s‘om höjér flykten mot deri uppgående solen.» Representanterna för
déssa skilda system äro naturligtvis hvarandra helt olika, t. o. m. de
mest motsatta karaktärer, och den stad som skulle samla alla dessa
människor blefve ett odjur, som väl knappast skulle kunna hållas, vid
lif. I alla händelser bör man söka ge en mera förnuftig tanké åt
bilden genom att medgifva det den representerar fortlöpande och icke
liktidiga faser, och det synes verkligen som om författaren, ehuru
ganska sväfvande, förutser tre fortlöpande utvecklingsskeden; i)
kooperationen, 2) kollektivismen, 3) anarkismen — vid den sista dagen.
Reservera vi oss än emot denna évolutionslag, vi måste dock hållä på,
att Zola tror det man på »icke, blodbestänkta vägar» kan nå målet.
En annan reservation är mot bokens moral-filosofi. Den går helt
ut på att arbetet är den enda moraliska lagen.
»Lifvet själft ar på det hela taget ingenting annat än materien
i arbete, en kraft i, ständig verksamhet för att, som slutligt mål skapa
den lycka, hvaraf vi alla bära inom oss ett pockande behof,... Det
fins iögen lycka tänkbar, om vi ej se den i det eviga, géménsamma
arbetets solidariska lycka. Därför skulle jag vilja att man ändtligen
grundade arbetets religion, det frälsande arbetets hosianna, den enda
sanningen, den högsta glädjen, hälsan och freden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
