Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. November - De engelska fackföreningarna. Af Gustaf Siösteen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niiåste helt enkelt undvika alla strejker och lockouter, eller om de råka in
i sådana tvister (ty arbetare synes ännu ha laglig rätt att öfverenskotiima
att icke arbeta eller att arbeta endast för vissa bestämda löner) så måste de
noga akta sig för att göra någonting, som kan vara besvärande eller
obehagligt för någon, arbetare eller arbetsgifvare, direkt eller indirekt. Om de
göra lifvet surt för någon eller orsaka någon förlust af pengar eller
omsättning, så utsätta de sig för risken att få sina fackföreningskassor
länsade. Jag råder dem därför att taga de villkor arbetsgifvame bjuda dem
— och att vara nöjda därmed.»
Så långt Harrison, som måhända ser förhållandena väl mycket i svart.
Det viktigaste af de båda utslagen är gifvetvis Taff-Vale-domen.
Järnvägsmännens blandade förbund hade förklarat blockad af Taff-Vale-jäm vägen i
Wales, och förbundet hade genom sin distriktdelegerade vidtagit den
härvidlag vanliga åtgärden att utsätta strejkposter. Järnvägen kunde icke fa
folk, och trafiken afstannade. Bolaget stämde då fackförbundet, och till
allas förvåning utfärdade domaren en »injunction» d. v. s. order a£
innehåll, att inga strejkposter fingo utställas. Utslaget fastställdes af öfverhuset,
och då bolaget sålunda fått prejudikat på att en fackförening kan stämmas,
så har det skyndat sig att yrka ersättniag med 360,000 kr. för trafikens
stoppning. Detta nya mål är ännu icke afgjordt. Målets Qvimi v. Leathcm
första akt Utspelades i Irland. I en liten stad därstädes använde
slaktar-mästaren Leathem icke-fackföreningsmedlemmar jämte andra, som tillhöide
föreningen. En bojkott anordnades mot honom under en strejk med
anledning häraf, och hans förnämsta kund föranleddes att upphöra med att
lämna honom sina order. I motiveringen till lordernas utslag öfverlioppades
behändigt frågan om Leathems ställning till fackföreningen. Det antydes,
att han sökte stå väl med denna, som nyligen bildats, att han bevistade
ett möte och erbjöd sig att betala afgifterna för sina biträden, som icke
tillhörde föreningen. Hvarför dessa under sådana förhållanden ej inträdde
i föreningen får man ej klart för sig. Men väl talar lordkansleren patetiskt
om att en af icke-fackföreningsmedlemmarne hade nio barn och att
svarandena, d. v. s. fackföreningens tjänstemän, nekade all uppgörelse, förklarande,
att denne familjefader skulle »trampa gatan i ett års tid». Saken synes
något mystisk, men äfven om fackföreningen af hämdkänsla föranledts att
handla hänsynslöst, så måste man besinna att utslaget icke rörde sig därom
utan motiverades af den ekonomiska förlust arbetarne genom sin
sammansvärjning »ondskefullt» orsakat Leathem. Det stora avbetsgifvareorganet
»Times» yttrar också i sina gillande betraktelser öfver utslaget: »Den viktiga
fiågan härvidlag är den, huruvida en sammanslutning för att oroa en persons
kunder i ändamål att förmå dem att öfverge honom, såvida han ej rättar
sig efter de sammanslutnas vilja, gillas af lagen eller icke.» »Times»
glömmer alldeles af, att sådant oroande af andras kunder är tillåtet af den
engelska lagen — utom numera för arbetames vidkommande!
Talrika äro nämligen de domsutslag, som fastslagit den principen, att
en sammanslutning af affärsmän, hvilka för egen vinnings skull söka
utesluta en viss konkurrent från affärsområdet och sålunda ruinera honom, är
fullt loflig. »Detta är ett fullständigt fritt land», sade domaren Chitty i
ett sådant mål, »och alla ha rätt att göra affärer och bedrifva konkurrens
till dess yttersta gräns. Alla ha rätt att främja sin egen affär genom de
största möjliga ansträngningar. De kunna utfästa sådana lockelser till
handel med dem, att kunder lämna andra och komma till dem, och de
kunna sammansluta sig i detta syfte, om ändamålet med
sammanslutningen enligt juryns uppfattning är att i främsta rummet främja det egna
yrket; och om de under fullföljandet af denna sträfvan skada andra, så ha
de icke gjort något ondt, för hvilket de kunna ställas till ansvar.»
Naturligtvis gäller detta resonnemang äfven om fackföreningarna, som gifvetvis
sträfva att »i främsta rummet främja det egna yrket.» Men de engelska
domstolarne svara härtill, att fackföreningstjänstemännen, som ställas till
ansvar för hvad de å föreningens vägnar gjort och låtit, icke haft personlig
vinning som syfte, och lagen kallar därför deras handlingssätt »ondskefullt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
