Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars - Konsumtionsanstalter. Af Axel Raphael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kooperativa karaktär och blifvit ett vanligt kapitalistiskt affärsföretag.
Med en dylik fördelning af vinsten skulle nämligen, om aftären ginge
bra, andelarnes värde stiga öfver pari och medlemmarna frestas att
sälja dem - eller att hindra nya medlemmars upptagande för att icke
nödgas dela vinsten med dessa. Bättre är det därför, att försäljningen
sker till de gängse marknadsprisen och att vinsten fördelas efter
storleken af hvars och ens inköp. Denna senare form, hvilket leder sitt
ursprung från den hittills ryktbaraste föreningen, »de redlige pionierernas
i Rochdale», är det, som har grundat konsumtionsföreningens stora
ekonomiska och sedliga betydelse. Ju flere kunder, dess större, icke
blott hela föreningsvinsten, utan äfven den vinstandel, som hvar och
en efter nämnda måttstock får till sig utbetald. Häraf ökas intresset
att öka medlemsantalet. Föreningen får en äkta kooperativ karaktär;
det gemensamma affärsintresset sammanbinder medlemmarna, på samma
gång som vinstfördelningen efter inköpet står i full öfverensstämmelse
med rättvisans fordringar. Det är visserligen sant, att alla medlemmar
icke inköpa samma slags varor, liksom att prisförhöjningarna äro olika
för olika slags Varor. I regel äger emellertid en utjämning rum, och
för öfrigt tillhöra medlemmarna oftast samhällsklasser med enahanda
konsumtionsanspråk. I alla händelser vore en med hänsyn till de
olika prisförhöjningarna strängt genomförd fördelning af vinsten lika
omöjlig som en lika prisförhöjning för alla varor. Men framför allt
är med detta system den fördelen förenad, att köparen, utan att ådraga
sig utgifter eller ålägga sig försakelser, sättes i stånd att samla
besparingar, som — om de, såsom i England, icke förrän de nått en
viss höjd få uttagas — kunna bilda grundplåten till ett kapital eller,
i alla händelser, medgifva en förbättrad konsumtion.
Slutligen ha föreningarna i England (och på sista tiden äfven i
Tyskland) erhållit en stor betydelse äfven såsom sparbanker för sina medlemmar.
Medan i England, Tyskland, Österrike och Italien öfverskotten
fördelas kontant, utlämna de socialistiska föreningarna i Belgien och
Frankrike »bons d’achat», hvilket senare system har den stora
olägenheten att medlemmarna icke omedelbart erhålla besparingar.
Det kunde synas öfverensstämma med föreningens natur att
inskränka afyttringen af varor till endast medlemmar. Det strider
emellertid icke mot kooperationens karaktär att äfven sälja till andra. Så
är också allmänt i England, där utomstående köpare till och med
erhålla vinstutdelning, om ock i mindre omfattning än medlemmarna.
I Tyskland är sådan försäljning förbjuden sedan 1889 och 1896.
Förbudet åsyftar ett skydd för minuthandlarne. Men då dessa icke
hafva något monopol på kundkretsen, synes bestämmelsen vara obillig.
Faktiskt har den heller icke gagnat minuthandlarne det ringaste; de
köpande icke-medlemmarna ha helt enkelt blifvit medlemmar, och
agitationen mot konsumtionsföreningarna har endast bidragit till deras
utbredande. I Sverige har registrering vägrats en handelsförening med
syfte att »hufvudsakligen* till medlemmarna afyttra varor. En motion
om lagändring för. att möjliggöra detta föll 1901 i Första
Kammaren. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
