Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. Oktober - Folkbildning: Åttonde svenska folkhögskolemötet. Af J. N. Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förslaget förkastades. Ordföranden afslöt diskussionen med ett uttalande
af innehåll, att tyngdpunkten icke ligger i hur stor eller liten en skola
är, utan i hur andligt stor eller liten föreståndaren är.
Så var mötets program genomgånget, och den därför bestämda
tiden var också slut. Några ord till afsked ville dock ordföranden
säga. Han var viss på att deltagarne gingo bort härifrån med stärkta
intryck och värmda känslor oclj med en god behållning af de ökade
synpunkter och nya uppslag som här gifvits. Den svenska
folkhögskolan föddes en gång under glada förhoppningar. »Den födtes oss
ved fuglesang, af den han lärde lidt.» Och ungdomsglöden som den
hade vid födelsen lefde kvar än, därpå hade entusiasmen vid detta
möte utgjort det bästa bevis. Kunde folkhögskolan nu också om sig
säga fortsättningen af sången »jeg synger bag ved ploven og under
leers klang», då har den gått rätt väg. * Ty när den lärt den ungdom,
som bär landets framtid, att gå till arbete bakom plogen med glädje,
då har den sjungit in det bästa af sina bästa sånger i vårt folk.
Så höjdes ett trefaldigt lefve för den svenska folkhögskolan, och
det åttonde svenska folkhögskolemötet var slut. Men följande dag
började det sjätte nordiska folkhögskolemötet med föredrag och
öfver-läggningar på samma platser och i samma varma anda. De skola
länge lefva i angenämt och tacksamt minne, dessa mötesdagar, icke
blott bland de egentliga deltagarne utan också bland bygdens folk,
som talrikt infunnit sig såsom åhörare.
Ty det är en härlig vederkvickelse för själen att sam vara med
människor, som aldrig bli gamla till sinne och kynne.
Folkhögskole-folket i allmänhet måtte ha fått ett särskildt privilegium på utdelning
från Idunas äpplekorg, ty det synes som om själen hos det folket hölle
sig ständigt lika ung. Entusiastiskt drager det i strid för ungdomens
rätt och pjikt. Dag ut och dag in går deras mötes arbete utan
symptom af trötthet eller afmattning, och när det egentliga dagsarbetet
är slut finnes alltid både tid och lust öfver för ungdomligt samkväm.
Den ena aftonen vid tal och sång och skämt och glam, den andra
med dansen såsom hufvudmoment i nöjet. Det är beslutadt på mindre
än ett ögonblick. Bort med öfverflödig möblering, och musik på
estraden I Musiken 1 — ja den sofver, trött af dagens mödor med
hacka och spett i berget. Eller sitter den kanske just vid detta
tillfälle grubblande öfver de märkliga gåtor om det gåtfulla berget, som
i skymningen någon timme förut blifvit förklarade af den vänlige,
lärde doktorn från Hvilan med uppslag till tusen nya spörsmål. Ty
»musiken» i Borghamn utgöres af några arbetare vid stenbrottet, som
öfvat sig i »sammanblåsning» på mässing. Det är svårt i så sen
aftontimma att samla de skilda stämmorna i denna musik. Men det
går ändå till sist, och glädjen står högt i sky — åtminstone mycket
högre än taket. Dansen trådes på sviktande tiljor — i den forna
»kyrksalen» af den nordiska allmogeungdomens lärarefolk. Och i den
glammande, ystra skaran äro män hvilkas rykte som lärda och
allvarliga tänkare gått långt utom hemlandet, och hvilkas lockar sedan länge
ha silfverglans. Han som nyss tydde Ommaborgens gåtor, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
