Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. November - Arbetarrörelsens organisationsform. Skola fackföreningarna vara partipolitiska? Af J. T. Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom de flesta yrken fackföreningar, om de också ännu voro små
och svaga. Ungefår samtidigt uppstod den socialdemokratiska
rörelsen, men den äraade dock ingaUmda från början bygga sitt parti på
fackföreningarna. Det bildades i Stockholm ock äfven på andra
platser socialdemokratiska förbund, som utgjorde härden för den
socialdemokratiska propagandan. Af en del uttalanden frän. den
tiden framgår att man ingalunda då ansåg fackföreningarna som lämp>
liga politiska föreningar. Så säger Hj. Bran ting i ett i broschyrform
utkommet föredrag, som hölls i Gefle arbetarklubb 1886, t. ex.:
»Fackföreningens mål bör vara att omfatta ett yrkes så vidt möjligt
alla arbetare på en ort. Meningsskiljaktigheter och olika uppfattningar
i politiska och religiösa frågor böra härvid icke få utgöra något hinder
för upptagande af nya medlemmar. Alla måste med, om det finnes
någon möjlighet för det. Ty härpå beror i väsentlig mån dLen nytta
fackföreningen kan göra.»—;–»Men i fackföreningens eget
intresse böra socialisterna vara angelägna om att i allmänhet ej låta
fackföreningarna som sådana bli den politiska agitationens härdar.
Härtill lämpa sig bättre fristående, social-politiska föreningar, hvilka
sluta sig till det socialdemokratiska partiet och verka för detsamma.»
Hur det nu var, så blefvo dessa uttalanden ej praktiskt tillämpade.
Fackföreningarna voro ännu i allmänhet små och obetydliga och
kunde ej i någon nämnvärd grad fylla sin egentliga uppgift att ingripa
reglerande inom arbetsförhållanden, utan existerade mera som
agitations-och diskussionsförenmgar med de socialdemokratiskt tänkande arbetarna
som egentliga ledare och samroanhållare af det hela. Å andra sidan
syntes icke de specielt socialdemokratiska föreningarna kunna lefva
. ett eget lif. Det föll sig då, när fackföreningarna ännu ej begynt
blifva ekonomiska maktfaktorer, om än teoretiskt oriktigt, ganska
naturligt, att man tog de fackföreningar, som då funnos, och på
dem grundade partiet, som bildades 1889. Men fackföreningarna
växte småningom, möjligheterna för ett framgångsrikt arbete ökades,
och häraf präglas den efterföljande tiden. Det förhållandet, att partiet
kom att grundas på fackföreningarna, blef i själfva verket ej gynnsamt
för dess egentliga uppgifter. Ehuru till stadgar och program ett
politiskt parti, får man dock af dess verksamhet under denna tid knappast
den uppfattning att så var fallet, något som också partiets
årsberättelser bära vittnesbörd om. Det utgjorde mer — ehuru stadgarna ej
med en rad uttryckte det — en facklig samorganisation, som, då de
enskilda fackföreningarna kommo i konflikt, vädjade genom partiets
styrelse eller distriktstyrelser till de andra arbetarna att medels
frivillig insamling understödja de stridande. Det hela var dock som
facklig samorganisation betraktat en mycket oredig sådan. Partiet hade
emellertid härmed kommit mer att framstå som en
fackföreningssam-manslutning än som ett socialdemokratiskt parti. Men då på 1894
års partikongress en del ville draga ut konsekvenserna häraf och
i partiets stadgar angifva detta samt med en del regler ordna denna
fackliga verksamhet, så blef det af majoriteten — med Axel
Danielsson i spetsen — afslaget med den förklaringen: »Vårt parti är ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
