Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. December - Några beväringsintryck. Af Studentbeväring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedstiger från sin piedestal och blir en vanlig människa och —
hvarför ej använda Karl Erik Forslunds uttryck — en »arbetsförman»,
som befaller och leder arbetet, men som äfven delar umbäranden och
svårigheter. Disciplinen behöfver för den skull ej bli mindre.
Uppfostrare? Det bör han kunna vara i förhållande till de mera
obildade beväringsmännen. I förhållande till de bildade är det i
allmänhet dels knappast möjligt, dels mera obehöfligt.
Jag har under en 6 månaders beväringsexercis sett endast en
officer, som försökte om icke uppfostra, så dock komma i beröring
med, lära känna sitt folk. Alla de öfriga, som jag haft att göra med
— och det är många — ha tydligen ej fattat, att sådant hör till
tjänsten. —
Men den ståtlige officern går framåt, ser blott då och då på sin
karta — —
Hvart gå vi? Hvad är meningen med marschen i dag? Hvilken
uppgift ha vi? Hur långt är det till vårt mål?
Det är frågor, som, om de ens rinna upp i »folkets» hjärnor,
dock ej sysselsätta dem mycket. »Det får man väl veta, när man
kommer fram, och det sköter ju befälet om.» Maskinerna göra sin
tjänst, de resonnera ej öfver hvarför de arbeta, hvad ändamålet är
därmed.
Jag vågar dock en blygsam fråga: löjtnant, hvart gå vi i dag?
Han omtalar målet för marschen.
— Hur långt är det dit?
— Två och en half mil. Hvarför frågar 45 det?
Det kan« han inte förstå 1 Han tycks inte kunna begripa, att
man är intresserad af att veta, om man skall gå 2 eller 3 eller kanske
4 mil med sin tunga ränsel.
Nattkvartér i en bondgård, manskapet i ladan, officerarna i
boningshuset. Det börjar skymma. Det är klart, men kallt. Det är
ju i oktober.
Löjtnanten anvisar platserna i ladan. — »Här har ni det alldeles
utmärkt», och så går han in i det varma huset.
En stund senare, då manskapets måltid håller på att tillagas,
öppnas ett fönster i byggnadens öfre våning. Det är löjtnanten, som
ger en order om potatisen. Så sveper han nattrocken bättre om sig
och stänger fönstret.
Inne i köket är det fjäsk och brådska. Det är fullt med
be-väringar, som vilja köpa kaffe och bröd. En gammal kvinna håller
på att ta ut varma bullar ur ugnen, en piga diskar koppar, och
ungmor själf går omkring och serverar kaffe. Gamlamor sitter nära
spisen med ett barnbarn i knä’t, och hennes ögon fara forskande från
den ene till den andre af de unga männen, som trängas kring ungmor
för att få sig en kaffetår.
Så stannar gummans blick på mig, och hon mumlar något
half-högt, som jag inte förstår. Jag frågar hvad hon menar och lyckas slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
