Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gods, ty i sådana ting kan han, enligt människonaturens egen art, icke
lefva på arf eller lån. Jag kan förelägga honom hvad jag tänker och
tror, och jag kan genom uppfostran tillhandahålla honom mycket, som
han möjligen, ja, sannolikt får användning för. Men om jag inbillar
mig att jag härmed förmår pånödga honom en färdig lifsåskådning, som
sedan genom min eller andras auktoritet verkligen blir hans, eller att
jag förmår skydda honom för inflytelser, som kunna störande inverka
på denna åskådning, då bygger jag mitt hus på lösan sand, och då
är det dömdt att ramla. Ty hvem kan i detta århundrade lefva i en
afstängd värld, dit dagens brusande strömningar icke nå? Hvem kan
skyddas för alla de millioner tankefrön, som dag efter dag genom
tidningar och böcker, genom möten och samtal spridas i själfva den luft,
vi andas?
Det har allt för länge varit en i vida kretsar gängse uppfattning,
att vetandet skulle vara fördärfligt för de grundkrafter i människosjälen,
hvilka vi skatta såsom våra djupaste och starkaste, och utan hvilka
lifvet skulle vara utan mål och mening. Till följd häraf har man
misstrott, ja till och med motverkat arbetet på att göra hela folket
delaktigt af vetandets samlade skatter. Ingen taktik kan vara mera maktlös
och mera farlig än denna. Maktlös, ty det vetande, man till äfventyrs
skulle kunna utesluta från skolkamrarna, det predikas nu i alla fall från
taken. Farlig, ty om man söker förhålla folket delaktighet däri, måste
detta sträfvande komma att fattas såsom försök att skydda något, som
är lägre och svagare och bräckligare än tanken och därför icke tål
dennas fulla ljus. Det enda man härmed åstadkommer är att man främjar
hvad man vill förhindra och bidrager att kasta vårt folk i armarna på
den ensidiga, flatbottnade intellektualism eller den blygråa absintfilosofi,
som måhända är den naturliga lifsåskådningen för en världsmätt, på
alla öfvertygelser och sträfvanden blaserad s. k. bildningsaristokrat, men
som illa höfves de ungdomliga skaror, hvilka nu med friskt mod rycka
in i samhälls- och kulturarbetet.
Äfven på trons och tankens område är tidens maning icke att
af-stänga sig och försjunka i ett halflif utan tvärtom att skaffa mera ljus
och bildning och att utveckla alla personlighetens krafter för att så
kunna pröfva allt och behålla det godt är. Ju mera vårt nya
århundrades människor följa denna maning, ju vissare skola de instämma i den
bekännelse, hvaruti svårmodets yngste skald hos oss nyligen biktat sin
innersta mening om vårt släktes art:
Vi kunna ej stilla vår törst ändå,
vi måste söka och vandra och gå
på väg till någonting annat. ^
Hur smått blir allting, som fått ett svar!
Det stora är det, som står olöst kvar,
när tanken svindlande stannat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
