Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den industriella konstitutionalismen.
Medan de franska borgarerevolutionärema som bäst voro
sysselsatta med att utrota det politiska enväldets kungliga och aristokratiska
godtycke och befästa de “mänskliga rättigheternas * tillgodoseende
genom konstitutionella former, reste sig på andra sidan Kanalen ur den
industriella revolutionen ett annat envälde, fabriks- och
verkstads-furstamas, fullt ut lika tryckande som någonsin de politiska
suveränernas och de feodala grandsänjörernas varit, ett envälde, som
förvandlade de forna yrkesarbetarna från stats- och skråskyddade
personliga producenter till skyddslösa, opersonliga “produktionskostnader".
1800-talets “sociala fråga“ har sitt uppslag i dessa
“produktionskostnaders “ framträdande såsom personliga produktionsparter med anspråk
på en viss medbestämmanderätt om de betingelser, på hvilka de lämna
sin medverkan till produktionen. Förutsättningen för denna utveckling
har varit sammanslutningen af de hvar för sig maktlösa, och det
verksammaste utvecklingsorganet har varit fackföreningsväsendet.
Arbetsgifvaresuveränernas motstånd mot fackföreningarna — först
mot själfva deras tillvaro, sedan mot deras sträfvan att fylla sin uppgift
— är den industriella absolutismens hårdnackade strid mot den
inbrytande industriella konstitutionalismen. Deras motvilja mot att träda i
underhandling med fackföreningarna är af samma beskaffenhet som på
sin tid de franska konungarnas obenägenhet att sammankalla ständerna
eller ännu i våra dagar den ryske själfhärskarens vägran att gifva
folket en representation. Det är i båda fallen härskarviljans lust att
vara ensam, som, eggad af dem hvilka ha fördel däraf, skapar den
lättvunna öfvertygelsen, att en delning af makten är oförenlig med det
allmännas bästa.
Ingen suverän uppger godvilligt sin maktställning, och först med
arbetareorganisationernas utveckling till en makt, i stånd att på allvar
sätta det industriella lifvet i skakning, ha arbetsgifvarna låtit förmå sig
att träda i underhandling med arbetarna.
En god mätare på benägenheten att förhandla, såsom uttryck för
erkännandet af arbetarna såsom part och icke endast verktyg vid
produktionen, är tillkomsten och utvecklingen af medlings- och
skiljedoms-förfarandet i intressetvister mellan arbetsgifvare och arbetare i olika
länder, utvecklingen dels från tillfälliga och enskilda till fasta och
allmänna af statsmakterna ordnade former, dels från individuella till kollektiva
uppgörelser mellan arbetsgifvaren och hans “egna“ arbetare, i senare
fallet med eller utan möjlighet af eventuellt hänskjutande till centrala
arbetare- och arbetsgivareorganisationer.
Först 1860, erinrar d:r Axel Raphael i den förträffliga redogörelse
han såsom förliknings- och skiljenämdskommitténs sekreterare utarbetat
om förlikning och skiljedom i. arbetstvister i utlandet, fick
förliknings-och skiljenämdsinstitutionen fast fot i England på initiativ af en bland
fabrikanterna i Nottinghams strumpväfveri- och vantindustri, sedan arbetet
rifvits upp af den ena konflikten efter den andra. De talrika ansatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
