Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handla fackföreningarna icke såsom störande, utan såsom
ordningsuppe-hållande krafter i arbetsförhållandena. Den rubbning, som består 1
växande anspråk på andel i arbetets afkastning och
medbestämmanderätt ifråga om arbetsvillkoren i öfrigt, kan icke afvändas vare sig på det
ena eller andra sättet. Men genom meningsutbyte och samverkan
mellan arbetsgifvarnas förtroendemän kunna dessa anspråk erhålla en
möjligast resonlig och lycklig anpassning. Alla, som deltagit i en
öfveriäggning mellan arbetare och arbetsgifvare, äro ense om den
förunderliga verkan det har, att de komma ansikte mot ansikte med hvarandra,
hur missförstånd och meningsskiljaktigheter, som förut antagit de
oerhördaste mått, kunna lösas lätt och ledigt. T. o. m. en sådan
stridsfråga som den om ackorsarbetet förlorade ju genast sin olöslighet, när
verkstadsägamas och arbetarnas ombud fingo talas vid därom i somras,
och, om än förhandlingskommittéens mandat icke räckt till att bringa
vare sig ackords- eller minimilönefrågan till omedelbar lösning, så ha
dock genom kommittéens förhandlingar båda frågorna bragts in i sådana
gängor, att en uppgörelse ter sig både möjlig och sannolik och det
inom en framtid, som icke behöfver vara så värst aflägsen.
Senast 1 december skall det af förhandlingskommittén tillsatta
utskottet ha till organisationerna öfverlämnat sitt förslag. Utgången beror
sedan på dessa. Det är då tydligt, att det ligger i uppgörelsens för
båda parterna lika viktiga intresse, att dessa organisationer äro starka
både inåt och utåt: inåt, så att de verkligen kunna samlas om sina
förtroendemäns förslag, utåt, så att de omfatta största möjliga antal af
den ifrågavarande industriens arbetare och utestänga risken för, att ett
fribytarelag genom att (arbetarna) t. ex. gifva och (arbetsgifvarna)
begagna sig af underbud bryta sönder hela uppgörelsen. Detta intresse
är ömsesidigt. Arbetarna ha också dragit konsekvensen däraf och hälsa
med tillfredställelse en stark arbetsgifvareorganisation, ehuru de
naturligtvis inse, att denna icke blott utestänger underbuden utan äfven
försvårar öfverbuden och således för in lönestegringen i ett betydligt
långsammare tempo. Men de föredraga denna olägenhet framför
organisa-tionslöshetens oberäknelighet och otrygghet.
Arbetsgifvarna åter tyckas ännu icke ha tillägnat sig sin anpart
af denna insikt, utan fortsätta att spekulera i “fria arbetare". Icke ens
den nyaste centrala arbetsgivareorganisationen, hvilken dock räknar
ledande medlemmar äfven från verkstadsföreningen, har kommit ifrån
den gamla absolutistiska maktdrömmen om att med de “fria arbetarnas"
hjälp kunna återgå till att regera arbetsmarknaden på gammalt vis. Så
länge denna rest af ett oåterkalleligen svunnet tidsskedes betraktelsesätt
ännu lefver kvar, kommer det industriella lifvet att sakna den stadga,
som det annars skulle kunna vinna och som det också vunnit på vissa
fält i de industriella förgångsländerna, där arbetsgifvarna lyckats
öfver-vinna sin naturliga obenägenhet för att se saken på detta sätt och
inrätta sig därefter. Utöfver den fasthet, som arbetsförhållandena vunnit
genom fackföreningsväsendets styrka — som arbetsgifvarna främja med
att icke använda annat än organiserade arbetare — ha de äfven vunnit
i rationel arbetsordning och produktiv arbetsfart. Det tillhör fackföre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
