Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den första fordran är att af Norra Djurgårdens mark reserveras
ett mycket stort område till folkpark. Denna fordran att Stockholm,
när den förlorar sina “lungor", sin viktigaste friluftsplats, måste hafva
någon ersättning i form af en för alla tillgänglig folkpark, är så
själf-klar, att därpå ej hade behöfts spillas några ord, om ej kommittén i
sin obegripliga oförståelse af en storstads behof, hade råkat glömma
bort densamma.
Den andra fordran är, att större delen af det nya bostadsområdet
användes att i stor skala åstadkomma småhus, som ägas och bebos af en
familj hvardera, d. v. s. att realisera egnahemsidéti. Denna idé gör nu
som bäst sitt segertåg genom världen, och den synes mer än någon
annan liknande tilltala det svenska lynnet och karaktären. Dess
till-lämpning skulle medföra en stor ökning af husägarnes antal, en ur
social synpunkt högviktig sak.
“Hvilken galen idé!“ utropar kanske någon, “hur skall det väl
vara möjligt att i en storstad, där tomterna äro så dyra och
spekulationen stor, tillämpa egnahemsidén?“
På den frågan lämnas svar i en nyligen utkommen broschyr af
bankdirektör J. H., Palme. På sitt kända sakkunniga och dräpande sätt
smular han sönder kommitténs förslag och beräkningar, och anlägger
nya och större synpunkter i bostadsfrågan. Så visar han att den
nuvarande utvecklingen i Stockholm till stora hyreshus är mycket farlig,
men alls ej nödvändig. I andra länder, där folkökningen nått en
ofantlig omfattning, är nämligen enfamiljhuset det förhärskande. Så är fallet
inom engelska, amerikanska och belgiska städer. Resultatet häraf är,
att medan i Stockholm bo ej mindre än 57 personer pr bebygd tomt,
är motsvarande tal i Londom 7,6, i öfriga engelska städer 5 å 6 och
i Förenta staternas städer med öfver 100 tusen innevånare endast 6.
Faran af den Stockholmska utvecklingen är i ögonen fallande.
Befolkningen delas i två grupper: ett ringa antal husägare och den
stora massan hyresgäster. Mellan dessa pågår en kamp, i hvilken
minoriteten har all utsikt att segra och därigenom orsaka sociala och
ekonomiska missförhållanden. De stora hyreshusen göras till föremål
för affärsspekulationer, och klart är att hyrorna stegras genom de täta
ombytena. Ännu betänkligare är att tomtprisen springa i höjden i
samma mån som tomterna kunna utnyttjas till stora hyreshus. Så
har enligt beräkning tomtpriset i Stockholm stigit sedan 1880 omkring
30 kr. pr kvadratmeter i medeltal, på sina ställen 100 å 200 kr.
Hur skola nu dessa missförhållanden undanrödjas? Helt enkelt
därigenom, att byggnadsstadgan så ändras, att den befrämjar
uppkomsten af mindre bostadshus. I likhet med förhållandena i Tyskland skulle
vissa bostadsområden förses med smala gator, s. k. bostadsgator, som
kunde göras helt anspråkslösa, och som sedan förbindas med andra
områden genom breda trafikgator. Då gatubredden bestämmer husens
höjd, skulle häraf följa, att husen blefve små å dessa områden och en
förändring till hyreskaserner omöjlig. Denna anordning förutsätter
emellertid att byggnadsstadgan ändras; ty nu måste enligt densamma
gatorna ha en bredd af minst 18 meter. Några egentliga hinder att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
