Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid den i sept. hållna partikongressen
i Dresden, dit 300 delegerade samlats,
kom det till skarp brytning mellan Bebels
och Vollmars anhängare. Den förre
utslungade sina väntade anklagelser
mot “revisionisterna“, som önska en
revision af partiprogrammet, och de
socialdemokratiska akademikerna för
deras förmenta ovilja att sätta sig in i
arbetareklassens behof och mot deras
medarbetareskap i andra än partiets
tidningar. Vollmar svarade i ett långt,
sakrikt och formfulländadt tal. Han
förklarade sig anse smicker lika
förkastligt, när det riktades till folket som
till en potentat, och Bebels påstående,
att folkets röst är utan vidare den rätta
vore smicker. Man måste basera sig
på reelare grunder, och partiet får ej
blifva en kastboll för den enskildes
öfverretade inbillningskraft och
nervositet. En ledare bör kunna leda sig
själf. Forskningens och tänkandets
frihet är partiets lifsrot. Talaren undanbad
sig hvarje munkorg. Han gaf flera
dräpande exempel på aen kompromissande
reformpolitik, som Bebel ville förneka
att partiet följt under den senaste tiden.
Trots Vollmars fyra timmars tal
segrade Bebel med sin bredare vältalighet,
som lätt rycker massan med sig. “I
hafven glömt att spegla er i folksjälen!”
ropade han till akademikerna, och af
allt att döma blef kongressen mindre
en principstrid med nya
utvecklingsmöjligheter för partiet än en kamp
mellan öfverklass och underklass. Och
då var det ej underligt, att Bebel
segrade med den väldiga majoriteten af
282 röster mot 23.
Arhv+nr* 1 det stora Zarrikets inre
rörelsen i iäser ett s&ndi& missnöje,
RvsslZd som ofta ger siS utbrott
xyssiana. . demonstrationer) sträjker
och oroligheter. Nyligen har i Odessa
en stor generalsträjk gått af stapeln.
Den började vid en fabrik, där de
sträjkande, hufvudsakligen kvinnor,
endast fordrade att den i lag fastställda
maximalarbetstiden om 11V* timmar
ej måtte öfverträdas. Exemplet smittade,
och fordringarna stegrades. I en
järn-vägsverkstad nedlades arbetet, och man
begärde 10 timmars arbetsdag och
förhöjd aflöning. Snart följde
spårvägs-personalen, den sämst aflönade
kategorien bland arbetarne i Odessa —
arbetstiden var ända till 18 timmar om
dygnet — och för den minsta förseelse
gjordes afdrag å den knappa aflöningen.
Sträjkrörelsen växte, flera fabriker måste
stanna, och arbetarna samlades i
tusental till sina möten. En morgon drog
man i tre stora kolonner genom staden
— ett imposant, förut aldrig skådat
folktåg. Officerare och soldater höllo
sig undan eller bemötte demonstranterna
vänligt. Arbetarne blefvo till sist herrar
i hela staden, tvungo all industri och
handelsrörelse att afstanna samt häjdade
järnvägstågen. Utkommenderade
soldater sköto lösa skott, hvilket arbetarna
tycktes veta, ty de läto ej ofreda sig
af krutsmällarna. Revolutionära fanor
hissades och husväggarna bekläddes
med äggande affischer. Enligt ett bref
till G. H. T. beräknades de sträjkande
till 30 å 40 tusen.
Till slut beslöto myndigheterna att
skrida till handling. Polis och kosacker
kastade sig öfver folkmassan, när den
började sjunga revolutionära sånger och
ropa “bort med själfhärskardömet, bort
med regeringen, lefve socialismen".
Blodiga scener utspelades, döda och
sårade lämnades kvar och mängden
skingrades. Sträjken hade nått sin
kulmen, och arbetet återupptogs så
småningom — utan att arbetarna i regeln
vunno några ekonomiska fördelar. Ty
utan en fast organisation skall den ryska
arbetarerörelsen icke nå sitt mål. Men
de impulsiva utbrott, den ofta ger sig,
visa nog växande erfarenhet och makt.
Ernst Liljedahl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
