Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kronohemman — och därför organiserade Karl XI det yngre
indelningsverket, som först upphäfdes genom riksdagsbeslutet af år 1901 i
samband med den nya härordningens antagande. Karl XI införde det s. k.
ständiga knektehållet, och uppgörelsen skulle ske genom ett
knekte-kontrakt, som upprättades mellan konungen och hvarje landskap. Enligt
kontraktet förband sig landskapet “utgöra ett regemente, hvilket utan
afkortning skulle bestå af 1,200 man med korpraler och gemene".
Detta manskap skulle uppsättas genom s. k. rotering. I allmänhet
bildade två gårdar en rote, och inom den större gårdens jordområde
fick soldaten sitt torp, som i våra dagar i allmänhet utgjort en stuga
med behöfliga uthus, kåltäppa, 1/3 tunnland åker, äng till 2 lass hö,
bete för 2 kor, ved och gärdsel. Förhållandena växla dock i olika
landsändar, men i allmänhet har den indelte soldatens ställning varit
god, till dess de 90 dagarna genomfördes 1892, då den ökade
tjänstgöringstiden försvårade torpets rationella vård för de korpraler och
menige instruktörer, hvilka blefvo kommenderade till
beväringsrekryt-mötet, som då räckte 68 dagar. Äfven utestängdes de kommenderade
från möjligheten att såsom förut skaffa sig extra inkomster i hemorten.
Så kom 1901 års härordning med en ytterligare utsträckning af
öfnings-tiden. Beväringsrekrytskolan varar numera 112 dagar, och bekant
torde vara hur de indelta soldaterna, bortglömdes vid
härordningsför-slagets reglerande af den tolfåriga öfvergångstiden. Man fördubblade
tjänstgöringsskyldigheten utan att tänka på den minsta ersättning. Då
var det som Adolf Hedin trädde fram i pressan och i riksdagen för
att taga sig an de förfördelades sak. Sakrik och vältalig blottade han
den nöd, hvari korpralerna med sina ofta talrika familjer hade försatts
genom den nya härordningens bestämmelser. Han visade, att de
“gratifikationer", som man i sista stund utdelat, ej voro betalning för
utfördt arbete. Detta hade den goda verkan, att en k. proposition vid
följande riksdag (1903) framlades om en förhöjning i dagaflöningen,
och den bifölls af båda kamrarna.
Trots denna förbättring visade det sig under sistlidne sommar,
att frågan ej därmed blifvit löst, och det visste på förhand en hvar
intresserad, ty här behöfs det blott litet intresse, då sakförhållandet ligger
i öppen dag. Från flera mötesplatser förspordes, att de indelta
soldaterna i massa begärde sitt afsked — hvilket i många fall nekades, ty
man kunde ej frångå de bestämmelser om regementenas nummerstyrka,
som fastställts med den nya härordningens succesiva genomförande.
Om det är juridiskt försvarligt att afslå en ansökan om afsked, må de
sakkunnige utreda. Under alla förhållanden förelåg här en moralisk
konflikt. Man har med våld lyckats kvarhålla soldaterna för att främja
rikets försvar. Skulle icke detta främjande kunna ske på ett visare
och rättfärdigare sätt? Och skulle icke därmed vinnas ännu mer än
ett starkt yttre värn åt vårt land? Genom en snabb lösning af de
indelta soldaternas egnahemsfråga, skulle dessa frivilligt stanna kvar i
tjänst tills pensionsåldern, som dock bör framflyttas, och dessutom
skulle tusentals egna hem garanteras sin tillvaro, och det vore en stor
nationalvinst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
