Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle låta sig beläggas med några af demokratiens slafkedjor. Han
varnar för den liberalism, som gör sig en idealiserad bild af en
undertryckt samhällsklass, ty idealet står öfver allt mänskligt. Jag känner inga
mer frisinnade ord i arbetarefrågan än dem Rydberg skapat under sin
väldiga fäjd mot den vinglösa materialism och den dödsmedvetna ateism,
hvilka ingå som hufvudelement i den framtidsstat, som de flesta
socialdemokratiska ledare förkunna. Hans starka samkänsla med arbetarne
reste sig mot en klassdyrkan, som på sina håll nått ända’därhän, att
man icke ville veta af något annat lifsideal än klassmedvetenheten.
Rydberg var minsann ingen fiende till solidariteten, men han var och
är den svenska sinnesråhetens — vårt vikingalynnes frånsida — väldigaste
motståndare. Väl ha vi i en Wikner m. fl. haft lika renhjärtade andar
som Rydberg, men väl ingen, som så klart insett och så kraftigt
bekämpat den ateistiska socialismens förråande makt. Att en
folkrörelse, så imponerande och rättfärdig som arbetarerörelsen, hade svåra
etiska eldprof att genomgå och att i stridens hetta för hårda ord kunde
fällas, det insåg förvisso Rydberg, och dessa svårigheter blott ökade
hans sympati för de djupa leden, och hans ord om Första kammaren
visar hvar han förläde ansvarets tyngdpunkt. Men all agitatorisk vädjan
till hatet som den personliga kraftkällan fann R. folkfientlig, och han
låter sekelvandraren Ahasverus i “Efterskrift till den nya Grottesången*
sluta sin tankfulla betraktelse med de orden, att “den ateistiska väg,
som nutidens socialistledare valt till sitt Utopia, leder icke dit, utan
till kung Frodes Grottekvarn.*
Det arf, som det sociala reformarbetet fått af Rydberg är
alltför rikt för att ännu blifva fullt erkändt af vår tid. Först en kommande
vår af lyckligare samhällsförhållanden skall kunna ge sol och rägn åt
den store diktarens socialreformatoriska sådd. Då skall såningsmannens
ära än säkrare kunna konstateras.
Till en tomt klingande bjällra gör man Viktor Rydbergs namn,
om man icke till sist påminner sig, att dess djupa malmklang härleder
ur den evighetstanke, som var det innersta i denne skalds lifsåskådning.
Han afvisar pietismens krassa dröm om evig lön för ett godt jordiskt
arbete och uppvisar, att kristendomens stiftare aldrig lärt en sådan
materialism. Ty Rydbergs evighetstanke är den Paulinska eller den
sociala: alla äro vi lemmar i en lekamen. “En enda själ, som
fullkomnar sig, främjar därmed alla de andras framåtskridande, och en enda
själ, som fördröjer sig på vägen till Gud, fördröjer därmed hela
mänsklighetens uppväxt till ’en fullkomlig man’, ’en helig lembyggnad’. *
Ernst Liljedahl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
