Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tänkareord.
Vid den nybildade Svenska nationalföreningens mot tuberkulos första
möte den 28 febr. gjorde författaren Per Hallström följande vackra och
tänkvärda inlägg.*)
Den sjukdom det här är fråga om är ej en sjukdom såsom andra;
den tyckes oss kroppsligare, gripbarare i all sin smygande osynlighet,
den är en personlighet för vår fantasi med sitt särskilda lynnesdrag.
Den blir till ett väsen som vi förstå, en vilja riktad mot vår egen och
kampen mot den blir icke blott till en följd af praktiska mått och steg,
men till en bärare af en princip. Men vi äro icke utan bundsförvanter
mot den fara som hotar oss. För och med oss ha vi de naturmakter
som vi instinktivt älska mest och vant oss att sätta i närmaste samband
med vårt andliga lif: luften, så frisk och lätt och innerst obesmittad i
sin outtömliga förnyelsekälla, och människans bästa vän, solen, ljuset.
Liksom för egen räkning kämpa de, evigt starka och sunda, vår kamp
och förinta i myriader och åter myriader de frön till lidande och död,
dem vi och släkten före oss i ovetenhet låtit frodas och breda ut sig.
Vi ha blott att helt taga i anspråk det bistånd-som naturen bjuder oss.
Kampen tar tid — må vara! Det är ingenting nedstämmande
däri, då den i och för sig är ett godt lika väl som en plikt. Våra
förnämsta vapen i striden äro kunskapen, ljuset omsatt i mänsklig natur,
och det mod och den beslutsamhet som rymdens friskhet omedelbart
framkallar i människosinnena.
Den sunde som den sjuke, alla ha de sin plats och sin uppgift.
Den sjukes är oändligt mycket svårare och mera pröfvande. Till någon
icke obetydlig tröst kan det stå för honom att i den mån han fyller
sin plikt, faller på honom i. hans tysta gärning ett skimmer af ära,
sällan af mer äkta slag än här. Han strider ej blott sin egen strid,
han tager ej blott emot den hjälp han i sin fara behöfver, han bringar
äfven sådan åt andra. Så länge där är hopp för honom om återställelse,
är det främst i detta han söker sitt mod. Men modet blir fastare,
disciplinen hämtar styrka i medvetandet att den är en del af ett större
helt och att vaksamheten gör vakttjänst åt andra. Har hans hopp trutit
och väntar han sig icke längre något för sig själf, då är ändå icke
allting slut för honom genom att man vant honom att icke nämna sitt
öde ensamt. Han ligger icke längre bortkastad i sin isolering som en
brand, hvilken blott har att förtäras och icke längre skall värma någon;
han är icke öfvervunnen; han kan ännu kämpa om också nu bara för
andra. Så kan det komma en smula storhet till och med i den nyktra
hvardagsdagem öfver en sjukbädd.
Men vi, friska, skulle icke vi af denna kamp kunna vinna något
annat och mera än ökad trygghet för oss och efterkommande? Jo,
säkert. Genom själfva sammanslutningen uppstår en ny kraftkälla, och
hvar och en får igen mera än han ger. Om man handlar af hjärtat,
blir det mera däraf än hvad som omedelbart afsågs. Verksamheten ger
nya tankar och ny kraft att utföra dem.
J) Efter Dagens Nyheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
