Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I och med att vi stå inför en gemensam fiende, slutas vi närmare
tillsamman och få ett nytt föreningsband, kamratkänslan. Det vore
underligt om de lif, hvilka vi gemensamt skulle söka att skydda på
ett håll, icke på allt sätt blefve oss dyrbarare. Det vore dumt och
blindt, om vi stannade vid ljusfaltigdomens sjukdom som en isolerad
företeelse, utan att gå tillbaka till dess i så mycket sociala rötter, till
okunnigheten, åsidosattheten, tröttheten af brist på glädje, håglösheten
af brist på hopp om ett bättre. Är sjukdomen till icke ringa del vuxen
ur andlig rot, måste också botemedlet där gå att möta den. .
Fruktan för tuberkulosen, sedan faran för smitta blifvit allmänt
känd, har blifvit ett samhällsondt, ett värre sådant än sjukdomen själf.
Hur många band mellan människor och människor har den ej afklippt!
Hur många sjuka ha ej utom af sin sjukdom fått pinas af känslan att
vara skydda af och uteslutna ur de lefvandes värld! Vi må sluta oss
samman i täta led mot fienden. Därigenom skall fruktan trängas
tillbaka. Striden mot tuberkulosen, till nästan hela sin natur af
uppfostrande, upplysande art, skall på samma gång bidraga till att höja
lifvets värde och bidraga till att vi med större ro kunna se mot dess sljut.
Ett underskattadt sam häl Isvärde.
Red. har af fröken Ellen Key emottagit nedanstående uppsats 1 ett mycket
om-stridt ämne, som tyckes blifva alltmer aktuellt och bör ses från olika synpunkter. Vi
uppmana därför till diskussion i tidskriften, och skola vi i följande nummer, så långt
utrymmet medger, gifva plats åt olika åskådningar.
Den i Lifslinjer / yttrade meningen: att kärleken nu näres äfven
af de känslobehof och själskrafter, som fordom riktades mot religionen,
föranledde min vän Per Hallström till följande gensaga: “Skulle kärleken
få sin religion, hvilket jag för min del icke har den aflägsnaste tro på,
blefve guden omedelbart störtad mycket djupare ned i Tartaros än någon
af mytens afdankade gestalter. Han skulle synas oförtjänt liten och löjlig
och intet Etna behöfde tornas på hans graf. Människan är större äfven
än sin kärlek, hon är mycket stor, väldig, outgrundlig, som hela det
hvälfvande dunkel och ljus, som hon kallar världen och som, så vidt
vi veta, endast genom henne anar och ser sig själf. “
Ingen kan villigare instämma i den senare satsen än den, som —
likt Lif slinjers författare — utan någon “lycka “ i ordets vanliga mening
vunnit vissheten att “lifvet själft är lifvets mening". Denna Goethes
grundtanke är så ofta anförd, att den i Lifslinjer ansågs kunna umbära
anföringstecknen, en uraktlåtenhet, som beredde nöjet att finna tvänne
kritiska själafränder med namnet Carl David anklaga Goethe för —
meningslöshet!
För en lifstroende — och sådana finnas flera i andra land än vårt,
där dessas tankar ännu behandlas som tanklöshet — måste icke allenast
kärleken utan hvarje väsentlig lifsyttring — skapandet, sanningssökandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
