Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta. A ena sidan kan beslut icke hänskjutas till denna myndighet.
Å den andra skall eller rättare får densamma tillhålla kommunen att
handla på visst sätt. Följden af denna oklarhet och half het i
bestämmelserna har blifvit den naturliga, att “vakandet" öfver fattigvården
blifvit af illusorisk art.
Men, invänder man, den här påpekade oegentligheten, om den
nu är en sådan, är af ringa praktisk betydelse. Den kommun existerar
väl ej, som nekar att gifva “nödtorftig fattigvård" åt den som är
“oförmögen att förvärfva hvad till lifvets uppehälle oundgängligen erfordras".
Låtom oss . antaga, att detta påstående håller streck. Den, som
har sig förhållandena på landsbygden personligen bekant, kan
visserligen vara böjd för ett motsatt antagande, och en omständighet sådan
som exämpelvis den, att det finnes kommuner, där fattigvården ligger
så fullständigt i lägervall, att på åratal intet understöd alls ifrågakommit,
gör detta motsatta antagande fullt rimligt. Men låtom oss, som sagdt,
antaga, att det är alla kommuners ärliga afsikt att ställa sig denna
fattigvårdsförordningens § 1 till efterrättelse. Återstår då frågan om
huru den rätteligen bör tolkas. Hvad är för lifvets uppehälle
oundgängligen erforderligt? Meningarna härom torde vara delade. Hvad
som är öfverflöd i den enas ögon är brist i en annans. Och än mera
lämnar uttrycket "nödtorftig fattigvård" rum för vidt skilda tolkningar.
I en kommun anses brödfödan och 20 kronor om året tillräckligt för
en människas fullständiga underhåll. 1 en annan taxeras detsamma till
12 å 15 kronor i månaden. I en liten stuga långt inne i skogen bor
en 75-årig gumma och hennes sinnessvaga och fallandesjuke son. De
två borde väl vara berättigade till fattigvård enligt § 1 ? Också anländer
fyra gånger om året till stugan en sändning mjöl, ärter, sill och salt.
När den sändningen kommer, gör man upp eld under den stora
järngrytan, ärterna kokas, och mor och son äta ärter och sill morgon,
middag och kväll tills de regelbundet ligga sjuka båda två. Månne
icke den fattigvårdsstyrelse, som genom att sända dessa lifsmedel till
de två, som äro så fullständigt oförmögna att taga vara på sig själfva,
anser sig hafva uppfyllt all rättfärdighet i fråga om de fordringar
fattigvårdsförordningens § 1 ställer på en kommun, behöfde få sina begrepp
angående rätta tolkningen af denna § något klargjorda?
Härmed är nu icke sagdt, att en gememensam norm för
försörjningen borde eller kunde fastslås för hela riket. Befolkningens vanor
och behof äro icke öfver allt desamma, ej häller lefnadsomkostnadema.
Men några garantier för att det icke blir godtycket och godtycket
allena, som fäller utslaget i fråga om tolkningen af ifrågavarande
paragraf borde väl finnas. Sådana garantier finnas i fråga om hvarje annan
lag. Hvarför då icke i fråga om denna?
Vid årets riksdag har väckts en motion, gående ut på att
fattigvården måste ställas under statens kontroll. Denna motion betecknar
ett betydelsefullt steg framåt i rätt riktning. Huru denna kontroll skulle
vara beskaffad finnes ej i motionen antydt. Möjligen skulle en
inspektör kunna anställas inom hvarje län med skyldighet för denna att
till Kon. Befallningshafvande anmäla sina under inspektionsresoma
Social Tidtkrift. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
