Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad ungdomen säger.
Några ord med anledning af Qlaukons bok om Ellen Key.
Den gångna vintern kan i viss mån sägas ha varit Ellen Keys.
Hon eller snarare hennes “Lifslinjer“ ha varit föremål för många artiklar
i pressen, och inom våra mera andligt lifaktiga kretsar har boken man
och man emellan diskuterats med en ifver, som visar, att man ändtligen
börjat vakna till insikt om vikten af den lifsfråga, som Ellen Key på
ett så frimodigt sätt framställt till offentlig debatt. Betydelsen af denna
diskussion om kärleken torde knappast kunna öfverskattas. Ändtligen
— och detta så godt som uteslutande tack vare Ellen Key — ha vi
kommit så långt, att förtegenhetens och pryderiets osunda dimmor fått
maka åt sig en smula för solskenet, att vi fått tillåtelse att tala och
tala ärligt i ett ämne, där vi förut måst gå med munkorg eller tvungits
att ljuga.
Hvad jag nu sagt är kanske att se saken en smula i rosenrödt,
ty ännu är det blott några strimmor af solskenet, som fått spela in,
“sedligheten" har fortfarande sina mörka gardiner nerfällda’ och
uppstämmer indignerade skrän, då Ellen Key eller någon annan genom ord
eller handling kämpar för den nya sedligheten. Ofta kanske dessa
“sedliga* ej förstå bättre: detta sätt att tala om hvad de alltid ansett
skamligt vänder upp och ned på deras gamla begrepp om anständighet.
Men i många fall är det tydligt, att det är oärlighet med i spelet;
de sky i sådana fall ofta inga vapen i striden; ännu ha de väl ej
vågat tillgripa gift i bokstaflig bemärkelse, men så ha de så mycket
flitigare begagnat sig af det “oskyldigare" giftet förtal.
Bland de många inläggen i frågan, skall jag här fästa mig vid
det värdefullaste.
Litet hvar mins nog sen i vintras signaturen Glaukons artiklar i
en stockholmstidning om Ellen Keys erotiska idealism. Hvem var han,
denne Glaukon, som kände så varmt och ungt, som ej bara höll sig
på ytan utan djärft trängde ned på djupet och som ej bara kom med
det gamla vanliga, utan vågade tänka själfständigt och fritt?
Glädjande nog har författaren, Olof Rosén, med aflagd anonymitet
utgifvit sina uppsatser i bokform, fast i ett mycket om- och utarbetadt
skick. Det är en härlig bok.
Det kan inte nekas, att det är mycket svårt att få något enhetligt
intryck af “Lifslinjer“. Man värmes och ryckes med af spridda delar,
men råkar så snart på en stötesten, som gör, att man inte vet, hvar
man är hemma. Och hennes mycket omtalade inkonsekvens, hennes
motsägelser, snärja sig som envisa snår om ens fötter, då man sträfvar
framåt för att söka få en tydlig, från alla håll belyst bild af den
skönhet, som man glimtvis då och då anar.
Social Tidskrift. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
