Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och väckande. Middagsrast, med utflykter på sjöar och bärg; deltagandet dock
mindre lifligt än beräknat, på grund af himlens mörka lynne och vädrets
ovänlighet. Men solen besegrade så småningom båda efter en seg strid, och bredde
varm glans öfver bärg och sjö, öfver parkens grönska och människomas
vimmel, öfver sångares och spelmäns toner och talarnes ord.
Doktorn och redaktören Richard Nordin talade om Runeberg, Mauritz
Hellberg om den värmländska Folkets-Hus-rörelsen, hvars varma upphof och starka
drifkraft han är och hvars fond fick en tillökning under kvällen genom en
improviserad insamling. Och fru Valborg Starck-Schönner — modist i Filipstad,
sade man mig — talade fint och vackert till mötets kvinnliga ungdom, och
folkskolläraren Janne Stenbäck talade hänfördt om lekens betydelse och lät på
idrottsplatsen sina gossar illustrera talet.
Och sång och musik och mera tal, och dans igen till ljusan dag.
Sista mötesdagen: åter samling på stora torget, tåg i slutna led till John
Ericssons graf, det ståtliga minnesmärket högst på denna Sveriges vackraste
kyrkogård — en ljuflig löfkulle på Daglösens strand, ljus och fager som allt i
denna soliga stad; med en stämning af vår och lifsglädje, midt ibland grafvarna
— här måste de döda sofva godt och le i lugna, ljusa drömmar.
Sång och musik därute, i sol och böljglitter och unga björkars sus —
minnestal af Mauritz Hellberg, flärdfritt, personligt, vidsynt och tankerikt. Inte ett
tomt stort ord, inte en enda af de sedvanliga meningslösa pappersblommoma.
Ett minnestal sådant det alltid borde vara.
Efter en enkel och värdig hyllning åt en nykterhetskämpe Reinholdz på
hans graf — ett kort tal af herr N. A:son Berg samt sång — tågade vi åter
genom stan till festparken.
Och där predikade vi igen lite hvar. Jag leddes först upp på den med
girlander och vimplar piydda schavotten, som Oskar Stjärne säger. Och aldrig
har jag kändt mig så fri från rampfeber och så litet generad för min egen röst
som inför denna vakna och vänliga ungdomliga publik. Inte alla, kanske inte
ens de flesta, unga till åren, men väl till själen. Värmlänningarna bli visst aldrig
gamla i den meningen.
Så följde den ene den andre. Hr N. A:son Berg talade högt och kraftigt
och fritt om vår framtid såsom grundad på social upplysning och frigörelse,
folkskolläraren Nilä Helger talade varmt och öfvertygande om ungdomens
nykterhetsrörelse, och d:r Å. Lindell läste upp ett tal om fosterlandskärleken,
vackert fast maskinskrifvet.
Och det sjöngs och spelades, och det lästes dikter och sagor, när en
slutade började en annan, man fick aldrig nog och blef aldrig trött eller likgiltig.
Och de outtröttligaste voro de två öfverarrangörerna, Albin Johansson, som
kallar sig bonde, men dessutom är ypperlig värsrecitator och särskildt
Frödings-läsare, och Harald Wadman, som är en duktig snickarmästare på samma gång
som en flitig och god tidningsskrifvare, en hänförd social stridsman med många
vapen, en trogen och kraftig bildningsarbetare, kort sagdt en tusenkonstnär som
hinner med allt och gör allt med samma raska, glada händer, samma
oförbrän-nerliga goda lynne och samma varma, öppna hjärtelag.
Han talade, han utbragte lefverop (fick också själf ett hjärtligt sådant),
han hade tusen meddelanden att göra. Han var jämt på rörlig — eller rentaf
på dansande fot. Dansen var ju ock ett af festens hufvudnummer. Efter
afslut-ningspredikan i kyrkan med sång och orgelsolo tågades tillbaka till parken och
dansades till midnatt — detta var den verkliga och enda riktiga afslutningen.
Den fick jag inte vara med på. Men aldrig glömmer jag
midsommardagens kväll. Den visade mig en tafla, hvars make jag aldrig sett målad.
Ramen bildades af Munkebärgsparkens härliga, jättehöga gamla
hängbjör-kar. Bakgrunden mellan dem var en strålande gyllne solnedgång öfver blåa
bärg och skogkransad sjö. Mot denna gullgrund tecknade sig majstångens
smäckra spira med kransar och band, midt i gläntan mellan kronorna. Och kring
den det täta, brokiga, evigt rörliga, glada vimlet — unga ansikten, folkdräkter
i alla färger, studentmössor — en lefvande blomrabatt i full blomstring, rörd
och vaggad af blåsten — en sakta böljgång rundt i ständigt mjukt stigande och
sjunkande, med en ständigt skiftande lek af bjärta reflexer på ytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
