- Project Runeberg -  Social Tidskrift / 1904 /
310

(1901-1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och musiken! Två norrmän på vandring med väldiga dragspel, och aldrig
har jag trott att en handklaverslåt kan klinga så — fulltonig som från en hel
orkester, en takt som verkade naturlag, en virflande fart och en trillande,
jodd-lande, skrattande yra så att det ryckte i benen och kittlade i föttema och blef
en ren omöjlighet att stå still och overksam och högtidlig som en allvarsam
föfeläsare och mogen glasögonsorm anstår.

Sådan var för öfrigt hela denna fest: allt annat än högtidlig och stillsam!
Det var lif och lust, glädje och gamman. En ursprunglig, frisk glädje, med
lika ursprungligt och friskt allvar på djupet. Ingen predikoton, ingen pedantisk
programstränghet; intet idislande af gamla fraser och ingen skuggrädsla för nya
tankar och synpunkter och mål.

Jag tror att alla kände sig som vänner och fränder och kamrater. Och
kände aet enkelt och natuligt, som en själfklar sak, den man egentligen inte
behöfde resonnera om.

En verklig ungdomsfest var det, en friluftsfest i alla bemärkelser. Inte
bara rolig och vacker, utan också, det är min fasta tro, djupt betydelsefull och
framtidsdiger.

Ett varsel, ett rikt vatten på vår kvarn, vi som tro att alla murar en gång
ska rifvas och alla klyftor fyllas — och att en festmiddag eller ett slagsmål af
druckna vildar lika litet som ett gråtande bönemöte är den slutgiltiga och enda
möjliga formen för människors samkänsla och lifsglädje.

Din vän
Karl-Erik Forsslund.

Sommarkurserna vid Hola.

Broder Karl-Erik Forsslund!

Din medryckande skildring af Filipstads-mötet skall nog locka litet hvar
att meddela erfarenheter från det nu så hastigt uppblomstrande ungdoms- och
folkbildningsarbetet i vårt land. Åtminstone känner jag mig manad att skrifva
ned några intryck från de nyss afslutade sommarkurserna i Hola, ty de gåfvo
mig personligen ett rikt utbyte.

Kanske jag måste börja med att säga, att Hola ligger i Ångermanland,
emellan Sollefteå och Hemösand, och att direktör Johan Sandler sedan åtta år
därstädes slagit ned sin folkhögskolas bopålar. Jag säger med afsikt »sin
folkhögskola», ty »Ådalens» folkbildningsanstalt är nästan uteslutande ett verk af
Sandler. Som folkskollärare i orten hade han fått erfara, att befolkningen hade
ett starkt bildningsbehof, och af en liten obetydlig aftonskola har han nu skapat
en folkhögskola, som årligen lämnar undervisning till ett 80-tal elever, som
samlar ungdomsmöten hvarje sommar och som nu i ar för första gången anordnat
sommarkurser. Sandler själf skall nog säga, att andra ha lika stor förtjänst som
han själf uti detta arbete; men det är lätt att finna, att det är den enkla,
anspråkslösa skolläraren, som öfvervunnit de många svårigheterna och ännu i dag bär
den största ekonomiska bördan, byggnaderna, på sina skuldror. Folkhögskolan
har alltigenom karaktären af en energisk, intelligent persons skapelse. Intet
skryt, inga fraser, men målmedvetenhet och ett brinnande intresse för bildningens
sak, se där i korthet Sandlers karaktäristisk.

Men det var inte om skolans föreståndare jag skulle skrifva utan om
sommarkurserna. »De tröga ådalborna», som de kallas ibland, helt säkert
orättvist, hade mött opp till ett antal af 270. Nästan alla voro arbetare från
sågverken eller hemmansägare samt deras familjemedlemmar. Hvad som särskildt
frapperade var deras outtröttlighet under föredragen. Den 6:te eller 8:de
föreläsningen på dagen syntes intressera dem lika mycket som den första och alltid
såg man ungdomsskaran med glädje afbryta de ifrigaste danslekar när klockan
ringde till en ny bildningstimme. Den oerhörda mottagningsförmåga som
landsbygdens befolkning besitter är ett glädjande tecken — men man bör akta sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 4 15:56:21 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/soctids/1904/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free