Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I fråga om tiden för vistelsen inom det rike på 230 acres, som
bär namnet Freeville George Junior Republic, gör dess ledare allt för
att föräldrar eller målsmän, där sådana finnas, icke skola bestämma dess
längd utan med fullt förtroende lämna afgörandet åt skolans styrelse.
“Uppehållet i Republiken är intet straff", säger han, “det är ett privilegium.“
Åldersgränsen — eller som det heter “den ordinarie tidsgränsen
för medborgarskap * — är mellan tolf och aderton år. Barn Öfver sexton
år mottagas icke. Däremot kunna undantagsvis yngre barn än
tolf-åringar vinna tillträde. Men då tolf år anses som myndighetsåldern,
följer att de icke äga full medborgarerätt och att de ställas under
förmyndare, en anordning, som något erinrar om den omvårdnad som
äldre kamrater i de franska skolorna, där den sociala instinkten ofta är
mycket utvecklad, egna de yngre. Förmyndarne, gossar eller flickor,
utsedda af Republiken måste intill myndlingens trettonde år aflägga
räkenskap för sin förvaltning alldeles som det fordras ute i stora världen.
Ja, hela den lilla ungdomsrepubliken i fickformat är en bild af
den stora republiken därutanför. Det är en demokrati “af folket, genom
folket, för folket“. Lagarna antagas af den lagstiftande församlingen.
Visserligen underställas de mr George, som är “superintendent- med
absolut vetorätt, ett slags “dictator perpetuus“, liksom på sin tid
Trot-zendorf i sin skola. Men denna ställning, som höjer honom öfver
själfva “presidenten* och som ju icke har något motstycke i de
vuxnes republik, begagnar han med mycken försynthet. Hela
ungdoms-republikens framgång hvilar enligt hans uppfattning därpå att
superintendenten så litet som möjligt använder sin vidsträckta myndighet.
Han låter därför ofta nog okloka eller barnsliga lagar träda i
verkställighet, fastän han ej gillar dem. Han vill af princip icke lägga sin
auktoritet i vågskålen till förfång för erfarenhetens lärdomar. Han
anser att för det lilla samhället i sin helhet, såväl som för dess enskilda
medborgare gäller att en hvar bör lära genom sina egna missgrepp.
Att allt för omsorgsfullt förebygga dem eller att skydda mot följderna
är ett misstag, som en gång hämmat sig ute i lifvet.
Som ett exämpel på en sådan af erfarenheten framtvingad rättelse
anför man bl. a. Republikens fattigvårdslagstiftning. Första tiden var
denna lagstiftning ytterligt mild. De fattiga, det vill här säga de lata,
föddes på statens bekostnad. De fingo visserligen icke sitta vid samma
bord, man prickade dem härigenom och genom att låta dem vara utan
bordduk, man gaf dem enklare föda. Men nu liksom under tiden före
Republikens upprättande buro pojkar utan aktning för sig själfva denna
förödmjukelse med mycket jämnmod. Hällre än att möda sig med
arbete för det dagliga brödet och för medel att betala sina utskylder,
nöjde de sig med en knappare kaka. Men det dröjde ej länge innan
de ordentliga skattebetalarne reste sig i harm öfver de utgifter, som
lättingame åsamkade dem och samhället. En af medborgame väckte
i lagstiftande församlingen en motion, som också antogs, däri lagen
ändrades så att arbetsföra, som icke ville arbeta, icke heller skulle få
något att äta. Endast de som af sjukdom voro ur stånd att försörja
sig, skulle på det allmännas bekostnad erhålla matpol etter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
