Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på afvigsidorna, yttrande sig i en ofta alltför hänsynslös “kamp för
tillvaron", med kallblodig exploatering af de svagare till de starkares förmån.
Dock: de svage äro mångtaligare, och de uppfinna så småningom
ett värn mot det nya förtrycket: sammanslutningen. Och så uppväxa
dessa stora associationer af arbetame, hvilka i våra dagar spela en så
viktig roll, höjande och befriande sin klass, men ofta undertryckande
individerna.
Utvecklingen kan sålunda tyckas vilja gå i kretsgång; den ena
formen af förtryck aflöser den andra.
Därmed kunna emellertid tänkande sinnen och känsliga hjärtan icke
finna sig nöjda. Vi måste finna en väg ut ur denna ödesdigra cirkel.
Och då inställer sig nästan själfmant
tanken på solidariteten, samhörigheten
mellan samhällets medborgare, hvilken
i sig godt ger utrymme för både
ordning, frihet och sammanslutning.
“Allt har sin tid, blott dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt",
säger Kellgren, och Viktor Rydberg har
i ett ryktbart yttrande framkastat tanken
om att “ersätta kampen för tillvaron med
samarbetet för tillvaron". Inför denna
stora tanke förbleknar uppfattningen af
samhället såsom deladt i stånd och
klasser med stridiga intressen. Man
finner medmänniskan.
Till öfvertygelse härom komma i
våra dagar från skilda utgångspunkter
allt flere personer. Och de känna i
och med detta en stark maning att
livar i sin krets söka i någon mån förverkliga denna sin öfvertygelse,
den sociala fredsidén. Metoderna kunna sedan växla efter de gifna
omständigheterna. En plantskola för denna idé ha vi inom vårt land
i “Föreningen Studenter och Arbetare", och såsom dess främste
märkesman framstår professor O. E. Lindberg.
O. E. Lindberg, den från sättarekasten till professorsstolen så
småningom under otaliga mödor och försakelser fortskridande, har aldrig
förlorat känslan af samhörighet med det folklager, hvarifrån han utgått.
Han ansåg, att den, som fått komma i åtnjutande af bildningens
förmåner, måste dela med sig däraf åt sina mera vanlottade bröder.
Ett uttryck för denna tanke blef det af honom i Uppsala år 1883
upprättade arbetareinstitutet, det andra i Sverige. Ypperlig populär
föreläsare samlade han snart kring sig en krets af intelligenta,
kunskapstörstande arbetare. Men det var ej blott kunskap, som han sökte dela
med sig, utan ock en fläkt af den ädla humanitetsanda, som hos honom
själf vuxit upp genom en lycklig sammansmältning af grekisk
vishets-ocli skönhetsträngtan med kristen kärleks- och evighetstro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
