Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken kraftigt förordade detta tillvägagångssätt, särskildt i fråga om
populära föreläsningar. Han höll t. ex. före, att bilder, som förevisas vid
föreläsningarna, alltid borde vara kolorerade, äfven om de föremål, som
afbildades, vore ofärgade. “Man måste öfverdrifva, för att det skall
bli mera roande för publiken. Vi föreläsare få alltid lof att begagna
oss af lite humbug, det kan nu ej hjälpas* (!) Han framhöll som ett
efterföljansvärdt exempel en af våra mest ansedda och omtyckta
populärvetenskapliga föreläsare, hvilken enligt hans utsago — jag har själf
ej hört den ifrågavarande föreläsaren — alltid åstadkom stor effekt
genom sina på öfverdrifvet sätt färglagda bilder; han gick så långt i
sin ifver att roa publiken, att han t. o. m. färgläde de siffertal eller
tabeller han skulle meddela på det sätt att heltalssiffrorna målades i
en färg och decimalerna i en annan! “Sådant drar folk, och det är
hufvudsaken".
Jag för min del kan ej inse det berättigade i ett dylikt
förfaringssätt, äfven om det hos en stor del af publiken, som ju just genom
den populärvetenskapliga litteraturen och föreläsningarna skall hämta
sitt vetande och därför naturligtvis ej kan kritiskt bedöma desamma,
väcker stort bifall, och författaren eller föreläsaren på detta sätt blir i
dubbel mening “populär-. Att måla siffertal och tabeller i granna
färger är ju ett oskyldigt nöje, ehuru det naturligtvis ingalunda bidrager
att koncentrera åhörarnas uppmärksamhet och inträsse på det, som skall
vara det väsentliga i föreläsningen. Ej lika oskyldigt anser jag det
emellertid vara att genom öfverdrifter och “förbättringar" af naturen
förvanska sanningen, vare sig det nu sker i litteraturen eller i
föreläsningar. Ty sanningssökandet är det främsta målet för all vetenskap,
och detta mål måste ovillkorligen upprättahållas äfven i fråga om
vetenskapens populariserande. Och att, låt vara i välmenande syfte och i
tanke att sanningen i och för sig icke är “intressant" nog, frångå detta
höga mål, det är absolut förkastligt och kan f. ö. bli till ett tveeggadt
svärd. Utan tvifvel måste nämligen många läsare resp. åhörare förr
eller senare komma underfund med hur det i verkligheten hänger i
hop med åtskilliga af de meddelade lärdomarna och på den grund
fattas af ett lätt förklarligt misstroende eller t. o. m. förakt för den
populärvetenskapliga verksamheten. Och ett sådant växande misstroénde
kan blifva till oerhörd skada för hela folkbildningsarbetet.
För öfrigt undrar jag, om det i själfva verket i längden är så klokt
att genom ständiga superlativer och öfverdrifter i ord och bild söka
spänna publikens inträsse och roa densamma. Så småningom måste
publiken så att säga bli bortskämd, den fordrar allt kraftigare
eggelse-och retmedel för att kunna dragas med. Och då slutligen alla medel
redan äro så starkt anlitade, att man ej, utan att totalt ge sig ut på
det sluttande planet, kan gå längre, då måste ett bakslag inträffa. Det
kan f. ö. sättas i fråga, om det inträsse, som kanske hufvudsakligen
riktar sig på att få se grannt målade “gubbar" eller höra och se andra
roligheter af hvarjehanda slag, är af så synnerligen högt värde i
bild-ningsafseende.
Jag tror, att det i viss mån är med den populariserade vetenska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
