Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden i stenkolsgrufvorna i öfverensstämmelse med sanitära hänsyn och
inom några år begränsa den till 8 timmar samt dessutom innehålla
bestämmelser om öfvertidsarbete o. d. Vidare skulle stadgas
upprättandet af obligatoriska arbetarutskott, hvilka isynnerhet skulle deltaga i
förvaltningen af de understödskassor, till hvilka arbetarna lämnade bidrag
eller straffafgifter. Vagnkassering skulle förbjudas och några andra
olägenheter afhjälpas.
Olika åsikter framkommo angående frågan, hvilka statsmyndigheter
som borde behandla det bebådade lagförslaget. En del ansåg, att
gruf-arbetarförhållandena borde regleras genom rikslagstiftning (af tyska
riksdagen), en del fann frågan vara en inre preussisk angelägenhet
(under landtdagens kompetens).
Emellertid gjordes nu försök att förmå arbetarna att upptaga arbetet,
sedan de sett, att åtminstone en del af deras fordringar skulle uppfyllas
genom lagbestämmelser. Men dessa försök strandade på grufägarnas
motstånd, hvilka fortfarande vägrade att i 7-mannakommittén se
representanter för samtliga arbetare, därför afvisade förhandling och ännu ansågo
strejken och klagomålen obefogade. Detta skedde samtidigt med att
den kgl. preussiska grufstyrelsen ej haft något emot att förhandla med
representanter för arbetame, som vid de fiskaliska grufvoma i Schlesien
framkommo med samma fordringar, som deras kamrater i Ruhrdistriktet.
7-mannakommittén underrättade rikskanslären om grufägarnas afvisande
hållning i fråga om förhandlingars inledande. Denne telegraferade då
till kommittén, att det allmänna bästa fordrade arbetets återupptagande,
och att han sedan vore villig att emottaga representanter för
arbetsgifvare och arbetare. Detta var tydligt språk. Då arbetarnas ledare
nu insågo, att de genom en fortsatt strejk ej kunde vinna mera än de
.redan nått, och då understödskassorna alltför hårdt anlitats, afblåste de
striden på dess höjdpunkt. Den 9 febr. beslöt representantkongressen
med en förkrossande majoritet att upphäfva strejken.
Lugn och själfbehärskning hade hela tiden rådt bland de stora
massorna, men nu var det nära att tålamodet brast. De 270,000
saknade naturligtvis ledarnas förmåga att bedöma situationen, de ansågo
sig ha lidit nederlag, och till en början väckte det fattade beslutet en
häftig förbittring. De upprörda vågorna lade sig emellertid snart, och
arbetet återupptogs under iakttagande af samma ordning som rådt under
kampen, och hvilken vunnit erkännande t. o. m. från håll, som annars
med tacksamhet slå mynt af hvarje felsteg från arbetarnas sida.
Arbets-nedläggelsen hade kostat oerhörda summor, och nöden bland de
strejkande var på sina håll rätt kännbar. Nu fick man åter bevittna
en storartad hjälpsamhet från allmänhetens sida och egendomligt nog
beslöto stadsfullmäktige i flera tyska städer att lämna arbetarna
penninghjälp, bland dem Frankfurt am Main, hvars magistrat dock vägrade
sanktion på beslutet.
Det kan ej råda något tvifvel om, att icke denna väldiga
arbets-konflikt slutade med nederlag för kolsyndikatet, ehuru arbetarna ej
direkt lyckats gent emot detsamma genomdrifva sina fordringar. De
principer, som syndikatet förfäktat, ha fått sin dom både af den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
