Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som redan nämnts, voro blott 43 % a* arbetarna organiserade, och
strejkkassoma voro dåligt försedda, under det att motståndarna utgjorde
den ekonomiskt kraftigaste organisationen i Tyskland.
Allmänheten ställde sig genast med sina sympatier på arbetarnas
sida, så ock den allra största delen af pressen. Af en synnerligen stor
inverkan på åtminstone det katolska Tysklands mening var, att tvenne
kyrkofurstar, af hvilka den ene var kardinal Fisclier, Kölns ärkebiskop,
skänkte penningsummor till de strejkande arbetarnas familjer. Den
utomordentliga ordning och själfbehärskning, som de strejkande iakttogo
under hela stridens förlopp, bidrog att öka dessa sympatier. En
storartad hjälpsamhet visades af den tyska arbetarvärlden. Bidrag
strömmade också in från utlandet, så kommo 60,000 Mark i veckan från
England. Men den dagliga löneförlusten uppgick också till 600,000 Mark!
Redan innan arbetet nedlagts, hade rörelsen inom Ruhrområdet
varit på tal i preussiska landtdagen. Grefve Biilow påpekade där värdet
af den sociala fredens bibehållande,* och redogjorde för de anvisningar
han fördenskull gifvit vederbörande myndigheter. Han uppmanade
arbetarna att hålla sig fjärran från lagöfverträdelser, men vände sig därpå
mot grufmagnaterna: “Jag väntar också att arbetsgifvama gent emot
arbetarnas klagomål och önskningar visa förståelse och tillmötesgående.*
Såsom redan är framhållet misslyckades myndigheternas
medlingsförsök. Sedan strejken brutit ut, kom densamma snart på tal i tyska
riksdagen genom interpellation från socialdemokratiskt håll.
Rikskanslären beklagade, att striden ej kunnat undvikas. Han
“ogillade och beklagade arbetsgifvarnas motvilja mot förhandling lika
mycket som arbetarnas kontraktsbrott-, vidare angrep han
socialdemokraternas bemödanden att i partipolitiskt syfte utnyttja strejken och
slutade med en polemik mot den socialistiska framtidsstaten, hvilken
nu synes ha blifvit ett stående debattämne i tyska riksförsamlingen.
Handelsministern tillkännagaf regeringens afsikt att framlägga lagförslag
att gifva yrkesföreningarna rättskapacitet och om arbetskamrar samt
uppmanade grufägarna att lämna sin afvisande hållning, ehuru äfven
han sade sig ogilla arbetarnas kontraktsbrott. Dessa fingo under
debattens tredje dag en försvarare i katolska centerns mäktige
ledare, d:r Spahn. Denne påvisade, att de strejkande äfven hade den
juridiska rätten på sin sida, tog till orda för oinskränkt föreningsrätt och
förklarade att statens anseende fordrade, att man genom lagstiftning bröt
grufägarnas motstånd. Det kan här påpekas hurusom centern, oaktadt
sin frihetsfientlighet på en del områden, i allmänhet intagit en
arbetar-vänlig ståndpunkt och bekämpat junkerhögerns sociala uppfattning, ja,
dess sociala program står ganska nära socialdemokraternas, hvilka bl. a.
emellertid fordra 8 timmars arbetsdag, under det centern ville stadga
10 timmars maximum.
Från de olika partiernas sida inlämnades motioner, som gingo ut
på att geriom tillägg till eller ändringar i gällande lagar och
förordningar tillmötesgå arbetarnas önskningar. Den 27 jan. (kejsarens
födelsedag) tillkännagafs i den officiella tidningen, att den preussiska
landtdagen skulle få sig förelagt ett lagförslag, hvilket skulle reglera arbets*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
