Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi präster fråga nu, höfviskt och ridderligt, men utan att ett ögonblick
blygas eller frukta, enär vi härutinnan känna oss i förbund med något
af det djupaste och starkaste i tiden, med tidens rättfärdighetskraf:
Är det rätt att förmena jordbruksarbetarne att sammansluta sig?
Socker-fabrikanterna bilda allt fastare ringar. Betodlarne sluta sig tillsamman
i en förening, som trots allt motstånd med rätta kräfver existensrätt.
Ett försök, som säkerligen rätt snart blir en verklighet, är den
projekterade sammanslutningen af alla ännu icke organiserade arbetsgifvare
med Allmänna arbetsgifvareföreningen, Centrala arbetsgifvareförbundet
och Svenska arbetsgifvareföreningen till Sveriges arbetsgifvareförening.
Icke en arbetare höjer sin röst mot dessa mäktiga organisationer.
Och landtarbetame, — de skulle ej ha rätt att associera sig?
Det är ett missförstånd, säger någon; så mena vi icke. Det är
blott de socialdemokratiska fackföreningame vi bekämpa.
Det gifves många som önska och med all makt arbeta hän emot
att den fackliga organisationen må skiljas från den politiska. Till denna
riktning bekänner sig undertecknad höra. Arbetame skulle under sådana
förhållanden kunna påräkna en större allmänhets sympatier. Och
arbe-tarnes egen karaktär skulle vinna därpå. Men härvid böra vi
ihåg-komma ett par ting. Det är i sitt förbund med det socialdemokratiska
elementet som den rent ekonomiska sammanslutningen vunnit sin styrka.
Att bryta detta samband synes för mången arbetare vara att kasta sig
in i en alldeles opröfvad framtidspolitik. Och han misstänker häri,
stundom med rätta, en taktik från motståndarens sida att slunga in ett
splittringsämne i hans eget läger.
Att landtarbetame slöto sig till den redan förefintliga
organisationen var ju också, objektivt sedt, helt naturligt. I dennas tecken
hade de ekonomiska segrarne vunnits, den ena efter den andra. I
dennas tecken och i intet annat var det möjligt att samla hela
arbetarklassen till gemensam framryckning.
Och för öfrigt: Ha vi väl rätt att föreskrifva arbetarne formerna
för deras inre organisation? Hvad skulle arbetsgifvaren väl säga, om
landtarbetame förbjöde dem tillhöra den eller den föreningen och endast
tilläte dem tillhöra den eller den sortens föreningsbildningar?
I industrien — man tänke på förhandlingarne inom
verkstads-branschen — är det nu ett fastslaget axiom, att kontrahenterna å hvar
sin sida böra ha fri föreningsrätt. Detta är också den enda möjliga
grundvalen för en fredlig lösning af landtarbetareproblemet.
Och nu är den behagliga tiden för fredlig uppgörelse. Med
hvarje år, ja, med hvarje månad landtarbetsgifvarne motsätta sig denna
lösning förvärras situationen på det betänkligaste.
Att jordbruksarbetet ej lyder under samma lagar som
industriarbetet, att arbetsgifvaren på landet har en ogynsammare ställning än
fabriksägaren, i det han ej vid brådskande skörd och med hänsyn t. ex.
till komas mjölkning med lockout kan besvara en bojkottning är en
högst beaktansvärd sanning. Men därför vore det väl också klokare
att arbetsgifvarne, i stället för att slita ut sina krafter på en ekonomisk
intransigenspölitik, hvilken lika litet som någon annan intransigens leder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
