Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifvit ett problem, som ej längre
kunnat af de maktägande lämnas
opåak-tadt. Under de två sista årtiondena
ha visserligen åtskilliga offentliga
företag brakts å bane för att neutralisera
rådande arbetslöshet, men dessas
verkningskraft ha ej nått långt. Den
betydelsefullaste hjälpen har kommit de
arbetslösa till del från deras
fackföreningar. Sålunda belöpte sig
totalsumman af det understöd, som hundra
af de förnämsta arbetarorganisationerna
år 1903 lämnade sina egentliga
arbetslösa — icke sträjkande — medlemmar
till nio millioner kronor. Men denna
fackföreningames storartade
själfhjälps-förmåga kommer ju endast de
yrkes-skickliga bland de arbetslösa till godo.
Regeringen har nu efter långvariga
förberedelser framkommit med ett
lagförslag till de arbetslöses förmån.
Förslaget går ut på, att i Londons
alla distrikt upprättas lokala nämder,
hvilka, subordinerade under en central
myndighet, skola anställa
undersökningar bland de sysslolösa samt
af-skilja de ofrivilligt arbetslösa från
dem, som ej vilja eller ej kunna arbeta.
De senare hänvisas till det allmänna
försörjningsväsendet. Lokalnämden
tillkommer att söka anskaffa sysselsättning
åt den arbetslöse, men ej att bereda
honom arbete. Denna uppgift åligger
centralmyndigheten. Den senare, som
väntar sig frivilliga penningbidrag, har
befogenhet att uttaga en mycket låg
kontingent af skattebetalarne, dock
under förutsättning, att dessa bidrag
endast användas till arbete i
jordbruks-kolonier. Man hyser hopp om, att
förslaget, som af många anses alltför
litet omfattande, under den
parlamentariska behandlingen skall kunna
utvidgas och förbättras.
Samtidigt med den ofvannämnda
frambars ännu en socialt betydelsefull
regeringsproposition, nämligen
angående restriktiva åtgärder mot menlig
invandring. De båda propositionerna äro
ej utan sammanhang, så till vida som
åtgärder att befria landets egna
arbetare från konkurrens med dålig och
billig utländsk arbetskraft äfven kunna
betraktas som medel mot arbetslöshet.
Förslaget träffar ej politiska och
religiösa flyktingar, utan afser endast att
skydda för sådan immigration, som kan
väntas att skada England fysiskt,
ekonomiskt och moraliskt.
no* ina Förenta staternas hög-
sta domstol har nyligen
aZlfän “nfV^énS;
nina-iier genom de af enskilda
oiagiig. stater utfärdade lagarne
rörande arbetstidens begränsning
förklaras olagliga. Arbetstidens
begränsning genom lagar vore, säger
domstolen, ett ingrepp i det fria
arbetsaftalet, som ej finge tolereras i
Förenta staterna. Härigenom bli öfver
100 af de utaf de olika staternas
lagstiftande församlingar utfärdade lagarne
rörande arbetstidens begränsning för
lärda och olärda arbetare förklarade
för ogiltiga. Utslaget, som betraktas
som ett reaktionärt öfvergrepp, har
väckt berättigad förundran inom
arbetarkretsar. Hur, frågar man sig, kan
Amerikas högsta domstol förklara de lagar
ogiltiga, som beslutats af
folkrepresentationerna? Hvilka utsikter har då ett
socialistiskt parti att kunna uträtta något
till arbetames förmån? — På grund
af utslaget måste arbetarne hädanefter
uteslutande lita på egen makt, då det
gäller arbetstidens inskränkande, och
man förmodar, att försök till införande
af längre arbetstid redan under den
närmaste tiden kommer att göras inom
en del industrier.
n.„ Den italienska rege-
ska idrn " ringens förslag att förstat-
liga järnvägsdriften
fiam-vägsstraj- kfllaJde re|an för flera
veckor sedan partiell
sträjk bland landets 60,000 organiserade
järnvägsmän, ty detta innebar ett
angrepp på föreningsrätten samt hot om
böter eller fängelsestraff för ledare och
organisatörer vid arbetsnedläggelser.
Man lyckades störta den dåvarande
ministären Giolitti, men den nya
regeringen har ej blott fullföljt utan
t. o. m. skärpt det ifrågavarande
lagförslaget. Enligt detsammas paragraf
17 likställas nämligen alla vid
statsbanorna anställde, hvad tjänstegrad de
än inneha, med öfriga statens
ämbetsmän, och straffbestämmelserna, böter
från 500—3,000 lire eller eventuell
af-sättning för tjänsteförsummelse, komma
sålunda att drabba alla sträjkande och ej,
som Giolitti afsett,blott ledarne.
Bestämmelserna gälla äfven personalen vid
de linjer, som staten finner för godt
öfverlåta åt enskilda bolag. Såsom
statstjänsteman erhåller visserligen
järnvägsmannen en socialt och ekonomiskt
säkrare ställning än förut, men beröf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
