Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orternas gruppering efter minimilönernas storlek. Däremot hade
enighet icke uppnåtts om minimilönernas belopp, utan hade arbetsgifvames
och arbetarnes representanter därvidlag hvar sitt särskilda förslag.
Då hela underhandlingskommittén den 15 mars ånyo sammanträdde,
kommo dessa subkommitterades förslag emellertid aldrig till behandling,
enär Verkstadsföreningens delegerade förklarade, att Verkstadsföreningen
fattat sitt beslut om förhandlingsordningens antagande under
förutsättning att densamma skulle omedelbart underskrifvas och tillämpas,
hvadan de, på grund af meddelandena om fackförbundens ofvannämnda
beslut, ansågo sig böra inhämta öfverstyrelsens mening, innan de kunde
inlåta sig på fortsatt arbete inom underhandlingskommittén. En vecka
senare kom öfverstyrelsens förklaring, att “vidare förhandlingar angående
lärlingsbestämmelser och minimilöner icke böra ega rum, förr än
fackförbunden till omedelbart ikraftträdande antaga förslaget till bestämda
former för behandling af framställningar och arbetstvister*. De af
Verkstadsföreningen inledda underhandlingarna om minimilöner och
lärlingsväsendets ordnande blefvo sålunda af öfverstyrelsen af brutna,
innan de blifvit slutförda. Genom detta nya ultimatum från
Verkstadsföreningens sida riskerades nu för andra gången ett resultat af de
långvariga förhandlingarna.
Det må visserligen synas den utomstående oförklarligt, att
arbetareorganisationerna icke föllo undan för denna Verkstadsföreningens
fordran och undertecknade förhandlingsordningen “till omedelbart
ikraftträdande“, äfven om detta aldrig varit underhandlingskommitténs mening.
Ty dels är man ju nu sent omsider öfverens om förhandlingsordningens
affattning i alla dess detaljer och äfven i det af Verkstadsföreningen
pålordrade tillägget om föreningsrättsbestämmelsen — hvilken dock
strängt taget aldrig hört dit — och dels är den nu uppkomna
meningsskiljaktigheten egentligen endast en strid om formaliteter, hvars värde
icke står i den ringaste proportion till den allvarliga situation, som
måste inträda genom underhandlingarnas afbrytande. Det är väl ock
att antaga, det arbetame äfven nu gått med på förhandlingsordningens
omedelbara undertecknande, därest icke Verkstadsföreningens framställda
fordringar haft en så imperativ formulering, som varit fallet nu och
tillförne, därest icke från Verkstadsföreningens sida under dessa snart
två år, förhandlingsarbetet pågått, rests än det ena, än det andra hindret
för ernåendet af ett slutligt resultat, och därest slutligen icke — i
sanningens intresse måste det konstateras — Verkstadsföreningens
öfverstyrelses åtgöranden åtminstone vid två särskilda tillfällen på
arbetame måst verka såsom frångående af träffad öfverenskommelse.
För den, som med uppmärksamhet följt dessa förhandlingar och
tagit del af alla därunder framkomna aktstycken, måste det opartiska
slutomdömet ovillkorligen blifva, att Verkstadsföreningens
tillvägagångssätt och onödigt utmanande hållning — där kommandotonen ofta trädt
i stället för förhandlingstonen och där de starka orden och kategoriska
påståendena fått ersätta konsekvens och logik — ofta måst sätta
arbe-tareorganisationemas tålamod på ett starkt prof. Underligt är därför
icke heller, om man från deras sida misstänker Verkstadsföreningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
