Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det de en gång trodde på. Men det nya seklets nya ungdom har åter
börjat längta efter verksam idealitet, och därur har framgått det ökade
intresset för de sociala frågorna och den spirande nationella nyväckelse,
som vanligen kallas ungdomsrörelsen.
En af det förra släktledets förnämste män, Georg Brandes, yttrade
på ett danskt studentmöte i somras, att “sann hänförelse är sedlighet“.
Dessa ord i Georg Brandes’ mun äro väl till en del ett försvar för en
viss (med rätta angripen) punkt i hans egen lifsåskådning, men frånsedt
detta är satsen af djup innebörd. Han och hans generation ha också
verkligen rätt att tala om “sann hänförelse“; den gången de grepo till
vapen var rödt sannerligen icke modefärg, och sann hänförelse var
något annat än stämningar. Den ungdom, som nu är denna tids andliga
arftagare, finner vägen jämnad och besinnar icke alltid, hvad det kostat.
Det kan synas onödigt att upprepa alla dessa allmänt kända
sakförhållanden, men det är mot bakgrunden af denna tid, som vår tids
ungdomssträfvanden böra ses, för att det rätta ljuset skall falla öfver
dem. Det var farligare då än nu att ha “frisinnade åsikter“ och
världs-förbättrareplaner. De “sociala intressena“ ha vunnit terräng, den
allmänna opinionen har blifvit mera upplyst eller synes ha blifvit det,
och det kostar icke längre en karriär att vara t. ex. arbetare vän. Vi ha
dock kommit ett stycke framåt, och det är ju icke annat än glädjande.
Men det kan innebära en fara. Låt oss akta oss för att förflacka idén,
låt oss icke tro, att vi äro nära målet, när vi knappt äro halfvägs,
låt oss misstro resultaten af de lätta segrarna! Ett ytligt socialt intresse
är billigt, men det är icke heller mycket värdt. De vägar, som brötos
ur berget för tjugufem år sedan, äro nu bekväma landsvägar; dem är
det ingen konst att gå. Mer än så kräfver den stora saken af den
enskilde. Litet folkbildningsarbete, ett föredrag här och en
tidningsartikel där, det kan vara mycket bra, bara man icke tror, att man
därmed gjort nog. Ty tror man det, är man lik den, som tror sig ha
uppfyllt sina plikter mot de fattiga genom att ge en allmosa. Till
och med när vi gjort vårt bästa, ha vi icke gjort nog. Det, som
det verkligen gäller, är så oändligt mycket mer, och de stora problemen
äro alltjämt olösta. Men därför kan det på sakens nuvarande
ståndpunkt vara nyttigt, att vi stanna och kritisera oss själfva en smula.
En glädjande och lifskraftig företeelse, för hvilken all socialt
uppväckt ungdom intresserar sig, är ju t. ex. folkbildningsrörelsen. Men
det skulle ju vara att se synnerligen ytligt på saken, om man i det
nuvarande föreläsningssystemet ville se den definitiva lösningen af detta
invecklade spörsmål eller om man genom ett antal lösryckta
föreläsningar — om t. ex. månen, Napoleon, blötdjuren och nyromantiken i
Sverige — trodde sig fylla ens en bråkdel af de stora massornas
bild-ningsbehof. Det kan ju icke vara tal om annat än att i bästa fall
väcka ett sådant bildningsbehof, och ett välförsedt och välskött
folkbibliotek bör ju sedan alltid finnas till hands för fortsatta studier, om
det hela skall få någon betydelse. Men det behöfs mer än så. I en
artikel i denna tidskrift om “Folkbildningsarbetets sociala betingelser“
nämndes som sådana betingelser bostadsfrågans lösning, arbetstidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
