Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förkortande, nykterhetsarbetets uppmuntran och ett fastslående af
arbetarnas representationsrätt inom föreläsningsföreningamas styrelser. Allt
detta är sannt, men allt detta är i själfva verket en hel liten social
revolution. Och dessutom kunde ha tillagts: ett bärkraftigt underlag
af allmänbildning, gifven åt hvar man och kvinna i landet och icke ett
fåtals företrädesrätt. Först då har man gifvit full rättvisa, och först då
har folkbildningsarbetet de rätta förutsättningarna för att finna mottaglig
jordmån. Vi äro långt ifrån målet, och det återstår mycket att göra
för alla friska krafter.
Och hur långt ifrån målet äro vi icke, när det gäller den verkliga
förståelsen klasserna emellan, hur litet ha vi ännu icke upparbetat
grunden i oss själfva! Detta framträder alltid så bjärt vid det gemensamma
föreningslifvet, vid de samkväm och diskussioner, genom hvilka man
försöker slå bro öfver klyftan. Det är så svårt att komma hvarandra
naturligt och mänskligt nära, det är rent af svårt att talas otvunget vid.
Det är, som om det alltid låge något outtaladt bakom. Och det gör
det ju också. Hos arbetsklassen är det vanligen misstro, en misstro,
som vi bättre lottade genom århundraden gjort vårt bästa att förtjäna,
hos oss är det ofta en slags blyghet, som innerst är blygsel öfver alla
våra obetalade skulder och halfheten i vår vilja. Det blir aldrig bättre,
förrän vi ärligt redt upp alla våra räkningar med hvarandra. En annan
osynlig skiljemur är den brist på sympati, hvarmed många af den
moderna arbetarerörelsens yttringar ofta betraktas af den s. k.
öfver-klassen. Där är man för det första vanligen icke socialist, och vidare
gör frånvaron af verklig samhörighetskänsla i det stora, att blicken är
onödigt skärpt för förseelser i det smärre. Man stötes af enstaka
våldshandlingar och förlöpningar, man har t. ex. nyligen djupt upprörts
öfver Centralpalats-uppträdena; men man glömmer, att en tilldragelse som
denna icke bör ses fristående, utan i sitt historiska sammanhang, och
att den är en frukt af omständigheter, som vi alla och våra förfäder
varit med om att skapa. Låt oss söka aflägsna dessa omständigheter,
hellre än att sätta oss till doms. Hvad slutligen beträffar socialismen,
så är det nog icke ur vägen, att man gör sig två eller tre saker klara,
innan man anser sig vara färdig med den. För det första, att den nu
en gång för alla är där, att den redan är en makt, med hvilken man
måste räkna, och att dess styrka beror på att den, med något som
liknar naturnödvändighet, vuxit upp ur verkliga behof och längtan efter
att få dem fyllda. För det andra, att ingen har rätt att döma den,
som icke noggrannt och utan förutfattade meningar studerat den. För
det tredje, att om vi också icke kunna ansluta oss till socialismen,
böra vi icke lämna några medel oförsökta att så vidt möjligt komma
till samförstånd och samarbete med socialisterna, med uppoffrande af
allt, som kan uppoffras, i det som skiljer oss. Kunna icke öfverklassens
sträfvanden för arbetsklassen vinna förtroende af arbetsklassen, så blir det
dock till sist den senare, som på egen hand kommer att föra sin sak
fram, väl eller illa, men utan oss. Mycket slagg måste också bort ur
de högre klassernas “sociala intresse“, om det vill vara äkta.
“Salongs-frisinne“ i siden och juveler är ju något, som den fattige med rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
