Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raren Gustave Hervé insattes i partiets
centralstyrelse. Denne fanatiker har
sär-skildt utmärkt sig för sin hatska
anti-militarism, och han gick så långt, att han
förordade storsträjk vid ett eventuellt
tyskt infall i Frankrike. Dylika åsikter
sökte han genom broschyrer insmuggla
i kasernerna. Den ena socialistiska
deputeranden efter den andra började
nu taga afstånd från Hervé och dennes
revolutionära anhängare. Början
gjordes af Petite Républiques talangfulle
redaktör Gérault-Richard, och han
följdes af flera. Jaurès försökte med sin
storstilade vältalighet hålla samman de
olika riktningarna inom partiet. Huru
det lyckas får framtiden utvisa.
Emellertid ser det ut som om motsatserna
hufvudsakligen förefunnos inom
deputeradekammarens grupper och saknade
djupare betydelse för partiet i dess
helhet.
Åkarsträl- visar Senom sitt förloPP
bin i rhi att mycket barbari
än-", ~ nu finnes i den stora
re-cago publiken. Första
grunden till den stora sträjken uppgifves
något olika. Emellertid synes orsaken
ha varit en lönestrid mellan en
speditionsfirma och dess arbetare. Åkames
fackförening gjorde gemensam sak med
arbetame och vägrade forsla varor för
firman. Konflikten utvidgades och
omfattade snart nära 4,000 körkarlar.
Genom mr Farley, som har en stor
agentur i Chicago för anskaffande af
arbetsvilliga (sträjkbrytare), och
hvilken kommit arbetame att förlora i
många lönestrider, fingo
arbetsgifvar-ne nya arbetskrafter, till stor del
bestående af negrer, hvilka beväpnades
med Manchestergevär. Nu kom
rashatet till, och blodiga sammanstötningar
ägde rum, hvarvid många dödades och
sårades. Striden fick en allt större och
större omfattning. Negrerna måste
af-skedas. Genom borgmästarens
bemed-ling kommo underhandlingar till stånd,
och körkarlarne erhöllo löfte att efter
behof ånyo anställas. Men endast c:a
Vs anställdes åter. Till följd häraf
uppflammade striden på nytt, och blodet
började åter flyta.
Axel Hirsch.
Tidskriftsöfversikt.
Reeeriturs- Då 1 dessa da2ar den
bnJFtorlZn!** andra
regeringskonferen-sen för Irbettrskydd
af-hållits i Bern, kan det
vara af intresse att kasta
eiw/f i en blick tillbaka på den
fftrsta liknande
konferen-uern’ sen i Berlin 1890.
Äfven om arbetarskyddet i olika
länder är bygdt på likartade principer,
förefinnas dock väsentliga skilnader till
art och utsträckning. Dessa olikheter
ha ej endast gifvit arbetarskyddets
motståndare vapen i hand, utan äfven
uppväckt betänkligheter hos vännerna
till statens ingripande på detta område,
så till vida som man fruktat att den
inhemska industriens betungande
medelst skyddsbestämmelser skulle
medföra produkternas fördyrande och ett
underliggande i konkurrensen med ej
i lika grad betungade utländska
industrier. Planer till åstadkommande af
en internationell
arbetarskyddslagstift-ning dryftades under 1880-talet på
många håll, dock förnämligast i Schweiz.
Här skulle 1890 en konferens kommit
till stånd om ej den tyske käjsaien
samtidigt tagit initiativ därtill. På hans
inbjudan sammanträdde i Berlin 15 —
29 mars 1890 delegerade från
österrike-Ungarn, Belgien, Spanien, Frankrike,
Storbritannien, Italien, Luxemburg,
Portugal, Sverige och Norge, Danmark,
Schweiz, Nederländerna och Tyska
riket. Förhandlingsprogrammet upptog
grufarbetet samt reglerandet af
söndagsarbetet och kvinnors och minderårigas
arbete. Berlinerkonferensen, som
utmynnade i uppsättandet af en rad
önskningar utan några garantier för deras
verkställande, har af många betecknats
såsom resultatlös. Men motsvarade den
än ej de förväntningar man ställt därpå,
alldeles otillfredsställande var den dock
icke. Man måste betänka under hvilka
förhållanden den afhölls. Oafsedt
inverkan af furst Bismarks ostentativt
af-visande hållning till konferensen,
vittnade förhandlingarna otvetydigt om, att
år 1890 de respektive regeringarnas
benägenhet för effektiv
skyddslagstiftning var ytterst ringa. Frågan om
berättigandet af statens inskridande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
