Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att den nu genomdrefs var utan tvifvel till öfvervägande del den
bortgångne ecklesiastikministern Carl * von Friesens verk. Utan hans
personliga auktoritet och obevekliga, betvingande logik hade saken
troligen strandat på det starka och välorganiserade klerikala motståndet.
Det är en glädje att ånyo genomläsa riksdagsdebatten i denna
fråga, så helt dominerad af Carl von Friesens klara och kloka inlägg,
som icke blott präglas af en ungdomlig friskhet, hvilken icke är alltför
vanlig i kamrarnes debatter, utan äfven och framför allt äga en
stats-mannaauktoritetens stålklang — som icke heller är alltför vanlig.
Sällan har väl också försvaret för ett regeringsförslag från
stats-rådsbänken förts med så lysande framgång. Och det är onekligen
något af en segerherres tonfall i von Friesens slutanförande under andra
kammardebatten i öfverstyrelsefrågan.
Han yttrar där bl. a.: “För min del tror jag, att denna
öfver-styrelses inrättande skulle bana väg för andra reformer i liknande syfte.
Ty föreliggande förslag innebär en början till att i någon mån sekularisera
läroverksstyrelsen, och jag tror, att detta är ett steg åt riktigt håll“.
Stora uppgifter föreligga för den framtidspolitik, hvars riktning
i dessa ord öppet och otvetydigt karaktäriseras. Redan den beslutna
läroverksreformen kräfver — som von Friesen själf offentligen
framhållit “utförande och män, som kunna verkställa detta utförande. Annars
blir den en reform på papperet“. Den var en inledning till
läroverkens omorganisation — men också ingenting mer. Och den
förhoppningsfulla tonen har stämts ned betydligt efter Carl von Friesens död.
Därnäst väntar en ännu centralare pädagogisk fråga sin lösning.
Våra folkskoleseminarier, hvilka indirekt ha ett måhända ännu större
inflytande på landets utveckling än läroverken, befinna sig delvis i ett
tillstånd, hvars oefterrättlighet är allmänt känd och erkänd. Man vet
att den bortgångne undervisningsministern under slutet af sitt lif var
sysselsatt med denna fråga. Och man väntade, att hans kraftiga vilja
skulle ha genomdrifvit en omorganisation af seminarierna, som ryckte
dem undan ett allt för starkt kyrkligt tryck och äfven i andra afseenden
lyfte dem i jämnhöjd med modärn kultur.
Och slutligen forma sig folkskolans med hvarje dag allt starkare
reformkraf till ett problem, hvars lösning i sällsynt grad kräfver
be-slutsam kraft och lugn och besinningsfull framtidsblick.
Män hade af Carl von Friesen väntat så mycket, att hans tidiga
bortgång på sina håll kändes — låt oss hoppas med orätt — som
ett streck öfver alla förhoppningar på det pädagogiska området. Man
hade den trygga känslan, att han fullföljde en klar och bestämd
, reformpolik, som väl icke gick till storms med radikal häftighet, men
som vann säkra och värdefulla framgångar.
Han hade i hög grad den egenskap, som framför allt konstituerar
en dugande politiker: att underordna det mindre viktiga under det
viktigare och offra äfven i och för sig betydelsefulla intressen för det
centrala, som måste föras fram. Hans sätt att genomföra .läroverks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
