Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reformen är ett exempel härpå — den motsvarade i flere och ganska
viktiga fall helt säkert icke hans syften, men den innehöll hvad som
för honom var hufvudsaken, den utgångspunkt för ett framgångsrikt
reformarbete, som framför allt måste tryggas.
Många finna att von Friesen i detta fall gått för långt, och
sär-skildt väckte hans för de klerikala önskningarna sällsamt undfallande
folkbiblioteksförslag en förklarlig misstämning inom det reformvänliga
lägret, där han annars haft sina pålitligaste anhängare.
Men i stort se,tt torde metoden vara den enda, åtminstone i
parlamentariskt styrda samhällen, som leder till resultat. Och utan sådana
blir äfven den mest idealistiska politik dock skäligen värdelös.
I grund och botten var Carl von Friesen ingenting mindre än en
kompromissernas man. Han följde den kurs han utstakat för sig och
höll säkert upp så högt i vinden, som han fann möjligt. För en
skeppare anses det ej särdeles ärofullt att gå i kvaf med surrade segel.
Och det borde väl småningom bli klart, att en ansvarig politiker i ännu
högre grad har skyldighet att ta hänsyn till vind och väder, när det
gäller att nå de mål han vill kämpa sig till.
Det är bekant, att man erbjudit Carl von Friesen en ställning,
där hans statsmannaegenskaper kunnat göra sig gällande på ett
vidsträcktare område än ecklesiastikministerns. Men han föredrog att
förbli undervisningsminister och helt ägna sig åt de reformplaner, som
allt för tidigt afbrötos genom hans bortgång.
Hans död inföll under en af de mest orosfyllda tider, som vårt
folk på länge genomgått. Och äfven om han ej stod i medelpunkten
af vår politiska ledning förökades sorgebudets bitterhet af det
medvetandet att vi förlorat en af våra få statsmannabegåfningar och
chefs-naturer, just i det ögonblick, då vi bäst behöfde män af det slaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
