Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
befälets order? Är icke för all ordnad verksamhet disciplin ett första
villkor? Ja, den socialistiska ledningen visar sig nog äfven inse detta
lifligt, då den arbetar organiseradt och påtvingar sina undersåtar, sträjker
— liksom den då förstår uppskatta betydelsen af kapitalet i
“sträjk-kassan“. Men då det gäller industriell verksamhet, då det gäller
organisationen af arbetet, då kastar man förnuftet öfver bord på detta håll.
Man medgifver välvilligt att i aftalen står: “Arbetsgifvare fördelar och
leder arbetet samt antager och afskedar arbetare utan fackförenings
ingripande“. Men man drager sig icke för att på allt upptänkligt sätt
kringskära denna arbetsgifvarens rätt och göra denna aftalsbestämmelse
betydelselös.
Intet kan bättre visa den onaturliga ställningen för näringslifvet i
vårt land, än att med jämnmod kan diskuteras i pressen, om det är
önskvärdt eller sannolikt att i de nu rådande stora konflikterna
arbets-gifvarna eller arbetarna skola afgå med “makten“. Är detta en fråga
att sätta under debatt? Har man då börjat förneka att kunskap är makt
eller åtminstone att kunskap berättigar till makt och bestämmanderätt,
då det gäller materiell verksamhet? Förnekar man den disciplinära
maktens betydelse, så ställer man sig i strid mot villkoren för ett ordnadt
samhälle. Sådana läror taga sig äfven sorgliga uttryck hos speciellt
våra s. k. ungsocialister (för att icke tala om de öppna anarkisterna),
som helt frankt förklara, att den, som intet har, har intet att förlora
och intet att vinna af samhället.
En arbetsgifvare berättade för und. häromdagen, huru han med
grämelse läst dylika uttalanden. Han hade själf stått fattig, utan ett öre
på fickan. Men han arbetade ihärdigt år efter år, ömsom med liten
vinst, ömsom med förlust vid sina försök med ackordsarbeten. Han
samlade erfarenhet och begagnade sig af de förmåner ett ordnadt
samhälle bjuder. Så småningom blef hans förtjänst större, och nu är han
en välbergad man, som drifver en ganska omfattande rörelse. “Hade
jag hyst sådana tankar“, tilläde han, “som dessa oförståndiga
agitatorer utsprida, så hade jag icke nu haft denna ställning; hvart skulle
jag ha kommit, om jag lydt deras råd?“
Läsaren tycker kanske, att jag egentligen ej håller mig till ämnet,
och att dessa anföranden i denna tidskrift äro onödiga. Men jag vill
peka hän på socialismens yttersta konsekvenser och det onaturliga
klasshat som denna politiska åskådning medför.
Kanske någon af det ofvanstående får den uppfattningen, att
undertecknad är en svuren fiende till fackföreningarna. Tvärtom. Min
öfver-tygelse är, att endast genom organiserad sammanslutning kunna de
enskilda arbetarne göra sig gällande i många berättigade fall. Samtidigt
kunna just genom dessa organisationer arbetarnes nivå med afseende
på allmän lefnadsstandard höjas, , hvarom mera här nedan. Men jag
kan ej underlåta att framhålla att de förbättringar i lönevillkor m. m.,
som arbetarne nu väl uteslutande vilja gifva organisationerna äran för,
sannolikt på många håll skulle ha genomdrifvits lika väl, äfven om ej dessa
funnits, och att däremot, sedan dessa finnas, i realiteten inga förändringar
kunna af arbetsgifvaren företagas utan arbetareorganisationens inblandning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
