Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Principiellt synes mig emellertid arbetareorganisationerna och de
därmed följande arbetsaftalen i stort sedt kunna vara till arbetsgifvarnes
fördel. Enhetlig öfverenskommelse kan därigenom åstadkommas för
olika firmor inom samma yrke, och noggranna bestämmelser inkomma
i aftalet icke blott om arbetarens rättigheter och arbetsgifvarens
skyldigheter, utan äfven om den senares rättigheter och arbetarens
skyldigheter.
Men det är ett misstag af arbetarne och ett otillständigt missgrepp
af deras ledare, då de missbruka den jämnlikhetsställning i förhållande
till arbetsgifvarne, som de intagit genom de nya formerna, till att söka
tilltvinga sig icke blott en jämnlikhetsställning i disciplinärt hänseende,
utan rent af en maktställning. .Och så mycket vidunderligare och mera
motbjudande måste detta synas hvarje arbetsgifvare, då han samtidigt’
ser, huru föga vikt dessa socialistledare fästa vid arbetskunnighet och
arbetsintensitet. Den som planerar arbetet och som är inne i
arbetsmarknadens läge, som sköter affärerna och anskaffar kapitaletf skall
tillmätas mindre insikt i afgörande, om hvilken arbetskraft han skall
använda, hvad han skall ha rätt att fordra få uträttadt af arbetaren
och hvad han kan betala honom, än denne arbetare själf! Är sådant
rimligt?
Jag talade nyss om arbetsgifvarens fördelar af
arbetareorganisationerna. Om dessa blefve verkliga fackföreningar, som satte en ära uti
att hålla sina medlemmars yrkeskunnighet högt och ägga deras intresse
för arbetet,. såsom ^varande af betydelse för samhället, hur enkelt det
än må synas vara, då blefve deras betydelse mycket större, deras
verksamhet säkerligen mycket mera välsignelsebringande och i all
synnerhet åstadkommande större sympati från arbetsgifvarnes sida.
Nu arbeta dessa organisationer, med tyvärr redan allt för
beklagliga resultat, på förslöande af arbetarnes både arbetskraft och. ambition.
Huru kan man verka annat, då man vill hafva en relativt hög
timpenning åt alla, vare sig de kunna något eller ej, vare sig de arbeta flitigt
eller lata sig. Och när de sedan fordra att vid ackordsättning skall
garanteras en afsevärdt högre timpenning för arbetaren, om ackordet “ej
går i hop“, än den vanliga minimitimpenningen, så torde de äfven
för den i förhållandena minst invigde afslöja de förkastliga och
för-därfbringande tendenser, som de med sin tillskansade maktställning
tänka tillämpa.
Hur mången svensk arbetsgifvare kan ej intyga, att både
yrkesskicklighet, energi och intresse finnas hos många inom vår arbetarestam.
Men hur kunna ej äfven dessa arbetsgifvare intyga, att i dessa
afseen-den spåras en sorglig tillbakagång på senare år. När svenska
närings-lifvet samtidigt har att räkna med två så sorgliga faktorer, som
emigrationen bland det kärnfullaste folket och förlojandet af det
kvarvarande, så må man icke undra på att de, som äro inne i förhållandena
och som bära ansvar för industriens utveckling, i dessa dagar gripa till
snart sagdt hvilka medel som helst för att afvärja den hotande faran.
Till sist må det emellertid tillåtas mig framhålla ännu en faktor,
som berör de så sorgliga arbetskonflikterna. Tyvärr hafva arbetarne rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
